Släpp berättelsen fri!

En man driver en butik, ett zoo. Han påtar och pysslar med sina djur, en kväll river han upp golvet bakom disken. Vill göra om lite, bara sådär ändå. Ett infall. Och sen bär det av ner i källaren och där hittar han två glasbehållare. I behållarna, små varelser. Och där börjar det förnuftsvidriga, den absurdism som Marie Norin gjort sig känd för också i förra romanen kupa (2007). De där två varelserna, vad är det för några egentligen? Människor i miniatyr? Eller bara en fantasi i huvudet på en man vars tillvaro blivit så isolerad och monoton att den praktiskt taget bjudit in galenskapen med dörren på vid gavel?

Djuraffär är en roman som i den här delen (den har två rätt fristående berättelser) uppbär vissa likheter med Gabriella Håkanssons surrealistiska Hjärnmänniskan, en skildring av hur en man alltmer annekteras av en hjärnmänniska, en skepnad inuti huvudet som säger åt honom vad han ska göra. Men förutom att Marie Norin har förlagt sin huvudpersons "syner" utanför hans kropp - han bygger hus åt dem, matar dem, smeker dem - så skiljer sig Håkanssons roman från Norins på det sättet att hennes story når bortom sin egen tillblivelse och självtillräcklighet. Marie Norins bok brister precis på gränsen där den är på väg att bli angelägen för sin läsare.

I den andra delen, Monstranser, möts läsaren av flera olika röster; en man som bygger bibliska motiv med hönsnät och papier maché, en pojke som rymmer från barnvaktande mormor, en man som drabbas av en förmodad hjärtinfarkt. Liksom i Djuraffär berättas historierna med en tydlig alienation, fragmentariskt och förfrämligat. Den lyriska prosan är minutiöst utarbetad, och det är förmodligen i just språkbehandlingen som problemet med den här romanen ligger.

Marie Norin skriver en bok som i stället för att vara en berättelse som måste berättas, en levande och intressant historia, är en uppvisning i konsten att konstruera litteratur. Prosalyriska romaner har genom sin tonvikt på formen alltid potentialen att skapa litteratur som det sprakar om, men när formen tillmäts för stor betydelse blir den alla träden som skymmer skogen. Jag vill att litteratur ska vara just litteratur och inte en idé om litteratur. I Djuraffär är det tyvärr alltför stor slagsida åt det senare. Det är synd, för i berättelsen om mannen som känner smärtan löpa ut i vänsterarmen samtidigt som han i telefon med sin son propsar på att allt bara är fint, finns en berättelse som längtar ut. Som vill bli berättad rakt upp och ner utanför experimentverkstaden. Och som jag vill läsa.

Släpp berättelsen fri!

Marie Norins Djuraffär är en absurd historia. Men det är mer en uppvisning i konsten att konstruera litteratur än en angelägen berättelse, finner Therese Eriksson.