För huvudpersonen i Merete Pryds Helles ”Folkets skönhet”, den knappt fjortonåriga Marie Johansen på danska Langeland, finns ingen verklighet bortom det fattiga, grå och slitsamma. Familjen hör till byns sämst beställda, men det är egentligen det i vardagen allt genomsyrande hatet och våldet som präglar Maries liv och formar henne och syskonen.
En dag har Maries far med sig en märkvärdighet hem: en målning knappt större en ett skrivark, föreställande några potatisplockerskor i solnedgång, signerad ”Vincent”. Den oberäknelige hustru- och barnmisshandlaren Clas Johansens nya dröm är att målningen ”Folkets skönhet” ska bli ett fönster mot estetiska upplevelser och livsdrömmar som människor som de annars inte får tillgång till.
I scenen med tavlan, i vilken berättelsen tar sin början, lyckas Pryds Helle på ett mästerligt sätt antyda alla de motsägelser som ryms i historien om Marie, om hennes samhällsklass och hennes kvinnogeneration. Van Goghs lilla målning är förvisso en lovsång till det hårt arbetande folkets vardag, men i sin tysta närvaro både provocerar den med sin sinnlighet och förkroppsligar en bättre och vackrare värld långt bort.
Familjens liv är kärvt både före och under andra världskriget, men det ursäktar inte den blandning av kyla och brutalitet med vilken de fostrar sina barn till absolut lydnad. Och slutligen de unga kvinnorna på tröskeln till välfärdsstaten, de som trots sina egna smärtsamma erfarenheter och oavsett möjligheten till förvärvsarbete fortsätter att upprätthålla männens makt över deras liv. Klassresan hjälper inte till att göra Marie och hennes väninnor friare; uppväxten, familjen och hembyn spelar roll ända in i romanens sista mening.
Skildringen av den vuxna Maries resa från det fattiga hemmet på Langeland till ett välbeställt liv som hemmafru i en av Köpenhamns villaförorter för tankarna till Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Ändå är Pryds Helles roman med sina många detaljerade våldsskildringar olik det mesta jag har läst i genren. Hon skildrar en miljö präglad av en konstant och närmast reflexmässig brutalitet. Berättelsen laddas med detaljerade våldsscener: faderns våldtäkt på dottern, storebror Kajs våldtäkt på systern och på lillebrodern som mot sin vilja tvingas till samlag med henne. I vrede över att ett dödfött barn inte får begravas i vigd jord kastas barnliket i golvet. En nyss förlöst ung kvinna som fråntagits sitt barn tar sitt liv.
Personernas repliker dryper av ilska och örfilar och knytnävslag duggar så tätt att det tycks som om varje självständig tanke uttalad i de vuxnas närvaro kostar barnen Johansen våld och ovett. Flera av romanens män är kvinnomisshandlare. Maries ungdomskärlek och senare make Otto som länge personifierar hennes dröm om ett kärleksfullt liv visar sig med tiden lida av patologiska vredesutbrott. I vissa fall kan personens repliker romanen igenom bestå av förnedrande kommentarer. Romangestalterna är genomgående psykologiskt övertygande men några hade kunnat nyanseras eller utvecklas ytterligare.
När berättarrösten träder fram agerar den författarens alter ego. Pryds Helle håller skickligt gränsen mellan en verklighetsbaserad berättelse och dikt flytande, så som den författare gör som fullt bemästrar skönlitteraturens verktyg och dess illusionsskapande potential. Urban Anderssons omsorgsfulla översättning förtjänar en egen kommentar. Dess vackra språkdräkt bidrar till att ”Folkets skönhet” även i den svenska versionen känns så drabbande och samtidigt så fängslande.