Slagkraftig satir och subkultur

Henrik Langeland är en 33-årig norrman som är både utbildad ekonom och doktorand i litteraturvetenskap. Det är en ovanlig kombination, och han utnyttjar den verkligen maximalt i sin andra roman, den allt annat än snälla samtidsanalysen Wonderboy. Här möter man en riktigt supertypisk streber från it-boomens kulmen för några år sen, en man med Rolex (eller ännu bättre upp) på armen, hemliga fusionsplaner i ålskinnsportföljen och smarta optionsmiljoner i blick. Miljön torde intressera betydligt fler än den för all del växande skaran av unga rika innemänniskor, och Wonderboy har — föga förvånande — blivit en norsk bestseller. Fenomenen den beskriver eller parodierar finns nog i ungefär samma former i Stockholm med omnejd som i Oslo.PSYKOLOGISKT ÄR DET väl inget genialt eller helt övertygande porträtt som ges av affärsutvecklingschefen Christian von der Hall, men det är inte heller helt klichéartat och i varje fall är det gediget underhållande. Ståndshögfärden och fixeringen vid statusprylar är på sitt sätt lika uppenbar hos dessa yuppies som hos de äldre änkenåderna på Bygdöy; kanske hör detta till de något övertydliga budskapen i denna moderna sedeskildring. Effektivast och mest sakkunnigt skildrar Langeland den bedrövliga men komiska trekvartsengelska jargongen bland de unga lejonen av båda könen, som ständigt vill "closa den här dealen "eller har "konceptualiserat oss fram till nya storyquestions som vi tror kommer att ge dessa namnkoncept den rätta, samlande marknadsföringspunchen". Christian påstås dock ha "den helt miffade och fullständigt retroaktiva out of fashion-uppfattningen att vi borde ta en svart limo med vit chaufför in från flygplatsen i dag". Langelands öra för bullshit och fåfängans marknad gör mångaoch långa stycken av både dialog och inre monolog till dräpande satir och samtidigt en spark i ändan på en självgod och i rätt hög grad parasitär subkultur.LIKSOM FÖR ATT BEVISA att han faktiskt kan den här branschen har Langeland ett kapitel "för särskilt intresserade" där han bollar med total- respektive egenkapitalmetoden vid företagsvärdering; jag fattar inte allt men det låter både vederhäftigt och solitt komiskt. Själva det fientliga bolagsövertagande historien handlar om gäller bokförlagen Gyldendal och Aschehoug (Norges Bonniers och Norstedts), och att dåvarande statsministern Jens Stoltenberg och en rad andra kändisar finns med i periferin ökar naturligtvis draget av pikanteri och miljömässig trovärdighet. I dansen kring guldkalven deltar förstås både miljonärer av gammal fin släkt — vinfinsmakare och golfhabituéer — och mer yrvaket uppåtrörliga avolika slag, från höger till vänster. Även en abrakadabra-pratande konstnär och en ­s-märkt statssekreterare hänger med i svängarna.På de "sjukt häftiga festerna" i denna de vackra unga människornas värld är det — som även utomstående nu väl känner till — rätt vanligt med kokain och liknande droger. Lite problematiskt har det nog varit att foga in detta tema i den för övrigt både realistiska och lätt skämtsamma skildringen; bland annat verkar Christians aningslöshet inför de första droganbuden osannolik. Han har ju dessförinnan visat sig högst rutinerad i den undre värld där aparta och farliga sexlekar à 6 000 kr gången också blivit något beroendeframkallande. Men även den här varianten av nutidens hårda kommersialisering tacklar Langeland med varsam ironi utan att själv göra den glitterporr som han uppenbarligen ogillar.SENS MORALEN ÄR — som så ofta — att det är skillnad på att lyckas och att vara lycklig; att den glädje som förutsätter andras nederlag inte är riktigt hållbar. Den hållningen kan behöva predikas i alla tider, men kanske har de avskräckande exemplen — från Skandia till fackbasarna — varit fler och tydligare på senare år än de brukar. "Vanligt folk" är kanske inte så mycket ädlare, men de som sällan frestas lika hårt kan genom att hålla ögonen öppna, skratta ut och huta åt "förchefningens" företrädare kanske hålla dem lite mer på mattan.