Slaget vid Waterloo

På anmälarens bord har, tyvärr alltför länge, legat en bok, som omfattar 959 sidor och väger nästan 1,6 kg. Det säger sig självt att en sådan läser man inte i en handvändning och vid ett förhör om dess detaljer skulle jag stå mig mycket slätt. Michael Tamelander, välkänd militärhistoriker, som tidigare skrivit flera böcker om andra världskriget, har denna gång ägnat sin mastiga volym åt endast sju dagar. Om det låter sjukt kan jag tillägga, att det var inte vilka dagar som helst utan måndagen den 12 juni till söndagen den 18 juni 1815.

Denna försommarvecka avslutades inte bara den epok som man kallat den napoleonska utan avgjordes Europas öde. Detta skedde vid Waterloo söder om Bryssel. I själva verket hade det veckolånga slaget rasat på en mängd olika platser i dessa trakter men i historien har det fått samlingsnamnet Waterloo.

Det flamländska uttalet på platsen har a som i svenska ordet "har". Men vi är säkert vana vid att säga Wåterloo som engelsmännen. Många av oss associerar kanske till ABBA:s örhänge, nämnt också av Tamelander i en bisats. Mycket har skrivits om den stora kraftmätningen på olika språk även om det tyngsta är på engelska, av naturliga skäl. Storbritannien, som länge legat en smula i bakvatten, kom nu på allvar att göra sitt inträde på den världspolitiska scenen.

Vi erinrar oss bakgrunden till slaget. År 1814 hade Napoleon besegrats. Av nåd fick han behålla kejsartiteln och erhöll ön Elba som furstendöme. Den 1 mars 1815 gjorde han en av historiens djärvaste kupper, då han landsteg i Frankrike. Han lyckades inte bara få trupperna på sin sida utan kunde installera sig som härskare i Paris. Hans motståndare, som redan samlats i Wien för att ordna upp Europas karta, togs på sängen. Napoleon visste att nu var han ensam, utan några allierade. En ny chans skulle inte ges honom om han förlorade. Det gjorde han också vid Waterloo och för honom blev slutet S:t Helena, dit han anlände på sommaren. Det var inte någon utlevad åldring som skeppades över; han hade ännu inte fyllt 46 år.

Att här ens få plats för en snabbskiss av slaget är omöjligt. Nämnas kan att huvudpersonerna i kraftmätningen, förutom Napoleon, var Ney och på den franska sidan Grouchy. Bland segrarna märks engelsmannen Wellington [Wellesley] samt tyskarna Blücher och Gneisenau. Nu måste jag ärligt erkänna att jag inte har det rätta intresset för positioner och taktiska manövrer på slagfälten. Därmed har jag heller knappast möjlighet och kunskaper att rätt bedöma sådant. Jag hänvisar därför till boken eller, för den intresserade som har ont om tid, till annan litteratur i ämnet.

Men i övrigt medger jag att jag har gripits av den charm, om jag får kalla det så, som författaren besitter och som ställer mycket på huvudet. Jag skall ge några exempel. En vän till Tamelander talade om "verklig historia inblandad i en fiktiv omgivning" och kallade det för Tamelander-dramatik. Mot sådant är jag yrkesmässigt skeptisk men har givit mig på nåd och onåd nu. Så här står det om Napoleon, när han lämnar Beaumont tidigt på morgonen den 15 juni:
"Han var ingen god ryttare; det hade han aldrig varit. En sådan försöker göra sig till ett med sin häst, men Napoleon satt framåtlutad i sadeln med tårna pekande nedåt och hälarna mot himlen. Han höll tygeln i vänstra handen, högerarmen hängde nedför sidan och han vajade framåt, bakåt och sidledes i takt med djurets rörelser. Som någon uttryckt saken: han red som en slaktare."

Man kommer att tänka på den ståtliga målningen av Napoleons ritt över Alperna!
Så här berättas det om när Blücher i det tyska lägret hade sårats den 16 juni:
"En fältskär synade Blüchers skador och kom till slutsatsen att fursten bara var ordentligt blåslagen. I avsikt att mildra hans skador gned man in delar av Blüchers kropp med konjak. Fursten bad fältskären att han skulle få nyttja lite av drycken för invärtes bruk, men den senare sade att det gick inte alls för sig. - Var är min privata doktor?, gnällde Blücher. Han skulle säkert tillåta lite konjak. - Vi vet inte var Bietzke är, svarade Gneisenau. - Med all respekt, ers höghet, menade fältskären, så tror jag att dr Bietzke och jag har samma ståndpunkt." Slutet blev att fursten fick en flaska champagne i stället och återfick "kämpaglöden".

I förordet skriver författaren att han strukit källhänvisningar, eftersom bara få läsare bryr sig om dem och beträffande sökregistret, som förlaget bett om, fann han att Napoleon, Wellington och Blücher skulle ha fått 500-600 hänvisningar vardera och de flesta kårcheferna 200-300. "Registret fick strykas." I ett annat fall skulle jag säkert ha anmärkt på detta. Nu tycker jag att beslutet var klokt.

Tamelander har fotnoter och i sin sista not avfärdar han det som en viss Cambronne skulle ha ropat efter nederlaget vid Waterloo: "Det gamla gardet dör men ger sig inte!" Det är en litterär konstruktion av Victor Hugo. Troligare var att någon av de stridande skrek "Merde!", således "Skit!"

Slaget vid Waterloo

Michael Tamelander har skrivit närmare 1000 sidor om slaget vid Waterloo. Författaren ställer mycket på huvudet, konstaterar Torgny Nevéus och ger några exempel.