Slaget som förebådade Roms fall

I början av förra seklet utgav en Uppsalaprofessor, Johan M Sundén (1830—1926) De romerska antikviteterna. För vår tids svenskar, som troligen associerar till Antik­rundan, bör det påpekas att boken inte handlade om sådant utan omhur hela det romerska samhället fungerade med administration, ämbetsmän och inte minst militär struktur. Boken blev flitigt använd inom akademisk utbildning och påverkade därigenomþf> undervisningen på det gamla latingymnasiet. Än i dag kan man ha stor nytta av att slå upp Sundén, om man har anledning fundera över vilka åligganden egentligen en quæstor hade och vilken form av skatt tributum capitis utgjorde.Sundéns i flera bemärkelser klassiska Antikviteter erinrar man sig vid läsningen av arkeologen Peter S Wells bok om slaget vid Teutoburgerskogen år 9 e Kr. Det nederlag romarna därvid led visade dem på ett skakande sätt att också deras militära styrka hade sina begränsningar. Wells ger nämligen en utomordentligt klar, i ordets bästa mening läroboksmässig, beskrivning av hur den romerska hären kunde fungera i fält. Hos Sundén kan man möjligen få intrycket av tennsoldater som uppträder välordnat på en scen. Men hos Wells möter man män (och faktiskt en och annan kvinna!), kämpande för sina liv.Den som har minnen kvar från historieundervisningen erinrar sig hur kejsar Augustus, när han fick besked om det stora nederlaget, skall ha utropat: "Varus, Varus, ge mig åter mina legioner!" Om nu härskaren verkligen hade sagt det, var det snarast ett retoriskt uttryck för ångestfylld besvikelse. Augustus kunde inte längre nå den som han hade utsett till överbefälhavare över styrkorna i Rhenlandet, Publius Quinctilius Varus, eftersom denne stupat i striden. Vid sin bortgång var Varus en medelålders man, som genom en god portion framåtanda och lyckosamma släktförbindelser hade lyckats nästla in sig i eliten och den trängre kejserliga kretsen. Hans erfarenhet som fältherre var synnerligen god. En legion var en större militär enhet och när det nämns att tre legioner, inklusive underhållspersonal, omfattande ca 20 000 man, förintades genom slaget förstår man katastrofens omfattning. Germanerna förlorade bara några hundra man.Vad hade då inträffat? Romarna hade gjort det misstaget att låta lura sig in i en relativt smal och långsträckt, tämligen gyttjefylld sänka mellan två branta sluttningar. Under kamp på slät mark var de närmast oövervinnerliga, men när nu germanerna, ledda av Arminius, som hade ingående kännedom om romersk taktik, helt överraskande strömmade ner från en vall på ena sidan, blev de helt förvirrade. De saknade, formulerar sig Wells, "svängrum att kasta sina spjut". Därtill kom att varje romersk soldat måste släpa på en utrustning, som kunde väga uppemot 50 kilo. Den mest anmärkningsvärda slutsatsen, som författaren — på goda grunder — kommit till, är att slaget eller "massakern" var över på en enda timme. Vikan jämföra med de europeiska skyttegravskrig, som på 1910-talet kunde pågå i åratal utan avgörande.I 1950-talets upplaga av Svensk uppslagsbok sägs, att man inte riktigt vet var Teutoburgerskogen låg. Författaren till artikeln tillägger för säkerhets skull: "Problemet är ännu olöst och är måhända olösligt; man må akta sig för att i diskussionen indraga våra dagars namn T." Nu visar Wells att problemet sedan dess med säkerhet är löst. På 1980-talet kunde nämligen arkeologerna starta utgrävningar i ett område som kallas Kalkriese i nordvästra Tyskland, intill floden Ems, norr om Osnabrück.Utgrävningarna har varit lyckosamma och fram till sekelskiftet resulterat i fynd av mer än 4 000 romerska föremål, som alla — undantagandes ett tusental mynt — har "en klart militär, icke civil, karaktär". Den vall som germanerna hukade bakom, innan de under högljudda stridsrop störtade ner mot de hatade romarna, har man också kunnat lokalisera.Att läsa om allt detta är, vill jag gärna intyga, otroligt spännande. Man kommer nära den verklighet som existerade på ett kusligt sätt, upplever myllret, skriken, gyttjan och blodsutgjutelsen nästan kroppsligen. Författaren är en förträfflig berättare, på ett personligt sätt. Han gör ingenting sämre. Han har också klart och koncentrerat redogjort för hur en arkeologisk undersökning går till. Adressen till det museum som nu finns på själva slagfältet anges i boken. Man frestas att resa dit.Den just då lyckosamme Arminius (av Luther döpt till Hermann) blev med tiden en hjälte. Till hans ära reste man gigantiska monument ochþf> på gott och ont blev han en symbol för tysk nationalism. Ännu finns i många tyska städer en "Teutoburgerstrasse". Men stoppade slaget verkligen Rom, som undertiteln antyder? Kanske inte, ty kejsarriket störtade inte samman. Men att en kultur- och språkgräns för all framtid skapades i Teutoburgerskogen är säkert. Därför kan man med skäl kalla drabbningen "en timme, som förändrade världen".