En roman om ett brutalt mord, men ändå ingen deckare. En historia om ett litet norskt kustsamhälle, men definitivt ingen idyll. En berättelse om förlust, svek, ensamhet och tystnad, men egentligen inget renodlat relationsdrama. Redan i början av Linn Ullmanns Det dyrbara anas en historia mörk som djupaste vatten och ett romanbygge som inte vill låta sig etiketteras.
Hösten 2010 gräver tre pojkar efter en skatt i skogen men i stället hittar de liket av den nittonåriga Mille, den försvunna barnflickan hos Jon och Siri Dreyers familj. Två år tidigare var det sjuttiofemårsfest för Siris mor Jenny Brodal, en gång känd bokhandlare och numera nykter alkoholist, i familjens villa Mailund. Den förväntansfulla, yppiga och ”månvackra” Mille avvek från festen och upplöstes spårlöst i den tjocka sommardimman.
Snart blir det uppenbart att historien om Mille i första hand handlar om trassliga relationer bland människorna omkring henne. Författaren Jon Dreyer är förlamad av skrivkramp och han dövar sin maktlöshet med otaliga kärleksaffärer. Jons hustru Siri, kvinnan med den sneda ryggen och de tragiska barndomsminnena, tvingas i takt med att Jons författarstjärna sakta slocknar att ensam försörja familjen med sin restaurangrörelse. Såväl i Jons sätt att använda kvinnor som tröst som i mordet på Mille går samma kvinnosyn igen; kvinnokroppen som ett lovligt byte och som ett medel för sexuell tillfredsställelse. Kanske ligger temat i tiden. När jag i somras började läsa romanen som följetong i Dagens Nyheter smälte den på ett märkligt sätt samman med Håkan Östlundhs Inkräktaren, där huvudpersonernas liv påminner om Jons och Siris och där mannens ständiga otrohet aktualiserar frågan om ansvar och skuld.
I Det dyrbara är kärleksbanden sköra som spindelväv och ingen av de vuxna är fri från ansvar. När Siris och Jons självdestruktiva dotter Alma klipper av sin lärares långa fläta blir hon ett polisärende. Men vems ärende blir de avklippta banden inom familjen i Mailund?
Ullmanns berättarteknik bygger på en uppbruten kronologi och på ständiga omtagningar av såväl nuet som det förflutna, allt parallellt med att berättelsen sakta, liksom i motvind - eller i en tjock dimma – rör sig framåt. Den stora festen då Mille försvann är berättelsens mittpunkt från vilken allt strömmar ut. Berättarrösten avslöjar precis så mycket som vi behöver veta för stunden. Den mycket subtila humor som ibland skymtar fram känns igen från Ullmanns När jag är hos dig och Ett välsignat barn. I hennes berättelser blir livet ofta ett slags tragikomiskt spel.
Ullmanns säregna bildspråk är fullt av överraskande ordkombinationer. Uttryck som ”månvacker”, ”fuktig skolmjölksblick”, ”strutbröst” faller tätt som glittrande snöflingor. Också i karaktärernas repliker prövas många av de ord som fälls, för det som sägs har alltid konsekvenser. ”Jon sa till Alma att hon var hans ögonsten utan att ha täckning för det, han visste inte vad uttrycket ögonsten betydde, ögonlob?”
I sin helhet är det en mästerlig berättelse med en lika mästerlig slutscen; för när främlingar sätter sig ner vid samma bord finns hopp om framtiden.
Skuld, svek och kärlek
Den norska författaren Linn Ullman skriver mästerligt om skör kärlek, svek och skuld samt om den svåra konsten att värna om det man själv ser som det mest dyrbara. Marta Ronne delar ut en superkaja!
illustration
Foto: Maria Westholm
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.