Skruvat och perverst

När Modernista till hundraårsminnet av Witold Gombrowiczs födelse återutger Jan Kunickis och Jan Stolpes översättning av den polske tokstollens "kanske mest fatala äventyr" har romanen bytt titel. Det är möjligen lite olyckligt. Originalet skrevs i mitten av 50-talet i Argentina, där Gombrowicz levde i exil i närmare ett kvartssekel, utkom 1960 och hette då Pornografi. Några av de senare översättningarna, däribland den svenska från 1967, fick i stället titeln Förförelsen. Den sexuella revolutionen, menade Gombrowicz, hade gjort originaltiteln banal. Man kan fråga sig vad det är i dagens genomsexualiserade samhälle som förlaget anser har återgivit den dess laddning.Pornografi handlar inte om sex, men vältrar sig i det låga och perversa. Det rör sig om en ren formfråga. Inte litterär form, den brydde han sig inte om. För Gombrowicz var formen en skapande kraft som stavades med stort F. Han såg den verka överallt, i naturen, samhället och människorna; formen som vi påtvingar varandra och oss själva, som vi kämpar emot och stelnar i.Farsartad situationskomikHela författarskapet, ett av 1900-talets mest egenartade, handlar om detta mysterium, hur människorna oupphörligen formar och deformerar varand­ra.Absurdism är en etikett som inte riktigt fäster vid den farsartade situationskomik som uppstår i Gombrowiczs skildringar av det mellanmänskliga spelet. Därtill styrs de av en alltför sträng inre logik. Mer Beckett än Ionesco, men kanske mest ett slags patafysik i þd>Alfred Jarrys anda. Det ena leder till det andra och något annat resultat än det rent bisarra vore otänkbart. Det kan, som i den tidiga romanen Ferdydurke, handla om en vuxen man som möter sin gamla lärare på gatan.De faller genast in i sina gamla roller, vilket får till följd att mannen släpas tillbaka till skolbänken. Degraderad till skolpojke blir han en skolpojke, som dag efter dag fortsätter att traska till skolan i sina näpna kortbyxor.Det blir en högst personlig hyllning till det barnsliga och omogna, till kraften och friskheten i det ännu oformade.Pornografi vänder på perspektivet. Också här står ungdomen i centrum, men nu skild­rad genom två skröpliga gubbars ögon. Den ene heter Fredrik, den andre — Witold Gombrowicz. Tillsammans lämnar de staden och reser ut på frodiga landet. Där träffar de en pojke och en flicka och drabbas av galenskap. De förhäxas av de sköna ungdomarna, som i gamlingarnas ögon är sköna just för att de är unga, ett värde i sig som ungdomarna själva är blinda för. De är barndomsvänner och inte det minsta intresserade av varandra.Men den dunkla lockelse som utgår från ungdomarna lämnar inte gamlingarna i fred. Tanken på att förena dem blir en fix idé och de börjar konspirera för att förföra pojken och flickan med varandra. Deras allt djärvare manipulationer misslyckas; ungdomarna förblir likgiltiga för varandra. Men de nu rejält upphetsade gubbarna ger sig inte. Kan de unga inte förenas i kärlek kanske de kan förenas av ett gemensamt brott ... ett mord ... Och kanske kan de, gamlingarna, genom att själva begå ett mord förenas med ungdomen ... och på så sätt frälsas från mogenhet och förstelning ... från ålderdom och död ...Perverterad logikEn malström av grumliga tankar rörs upp inom gubbarna, två kloaker av undertryckta drifter dolda bakom stillsamma leenden, och när ungdomarna väl lockas ned i denna virvel av perverterad logik står katastrofen för dörren.Gombrowiczs mörka, vilt skruvade komedi om vår kulturs perversa förgudande av ungdomen framstår i dag som närmast profetisk. För Fredrik och Witold representerar de unga något eggande, något naturligt och ofördärvat som ännu går att forma, att pervertera — och därför måste perverteras eftersom de vuxna inget hellre vill än att komma i förbindelse med deras värld, att infantiliseras.I intervjuboken Testamente från 1967, utgiven två år innan Gombrowiczs död, vågar han sig på gissningen att ungdomen i framtiden kommer att "tränga sig in i våra känslor på ett ännu djupare sätt, vi kommer inte att se annat än med dessögon." Tiden har onekligen gett honom rätt.När Gombrowicz 1963 återvände till Europa hade han i bagaget med sig ett utkast till vad som skulle bli hans sista roman, Kosmos (1965). Den renderade honom Prix International de Littérature, det då störs-ta priset efter Nobelpriset. "Så nu har jag svart på vitt på att jag är en högklassig författare", skriver Gombrowicz i sin stora dagbok: "Triumf! Succé! Bravo!"Paranoid pusseldeckareBerättaren i denna roman, som Stefan Ingvarsson nu för första gången överfört till svenska, råkar även han heta Witold Gombrowicz. Denna gång berättar Witold "ett annat äventyr, ett underligare ..." Det rör sig om ett slags paranoid pusseldeckare, och gåtan som ska lösas är universums gåta, Formens mysterium.Upptakten är ett mord med ett rart offer: en sparv hittas hängd i en ståltråd. Studenten Witold börjar utreda saken och trasslar snart in sig i "sambandens slippriga spindelväv". Överallt i naturen ser han hemliga förbindelser och dolda samband, tecken som väntar på att tydas. En pinne som hänger i en tråd, en pil som tycks ange en riktning, en tants vanställda mun och en ung kvinnas ljuva läppar.Varje liten detaj i skapelsen, varje empiriskt faktum, laddas med djupaste innebörd och blir i sig ett bevis för någonting annat, något större. Men vad? Och hur hänger allt samman? I ena stunden tycks allt stå svindlande klart, bara för att i nästa återfalla i kaos.Genom en rad obscena, groteska och allmänt knasiga åtbörder försöker Witold provocera fram svaret. Han hänger en katt, slår en spik i en stubbe, stoppar in fingret i munnen på en präst. Men allt är förgäves. Den unge Witolds existentiella undersökning, hans försök att skapa en meningsfull tillvaro i ett gudlöst universum, blir lite som en internutredning hos polisen. Den leder inte fram till något men är riktigt rolig att följa. På sista sidan, just som fallet tycks avslutat i brist på bevis, dimper ett nytt spännande faktum att foga till den kosmiska beviskedjan ned på bordet: "I dag var det hönsgryta till middag."