Skruvat, makabert och lättsamt

Det är en egenartad roman av dansken Erling Jepsen som nu kommit i svensk översättning: Konsten att gråta i kör (Norstedts). Speciell är också berättarrösten som bär upp boken: Den brådmogne 11-åringen som i allt vill hjälpa sin far kommenterar lillgammalt och vant det som händer i familjen och den lilla jylländska staden. Hans röst är ljus och självklar och kniper ofta komiska poänger. Men under den lätta och barnsliga tonen ruvar något annat. Familjen är gravt dysfunktionell och frågan är hur mycket pojken uppfattar av det. Hans sätt att berätta känns just så överdrivet "normalt" att man anar oråd. Tiden är 70-tal och folk har börjat bänka sig kring TV:n. Fast i den här familjen kan inte ens den slå ut familjemyset på lördagskvällarna då man sjunger tillsammans. Gärna "I en sal på lasarettet", "Giv mig en häst, mor" och andra tårdrypande saker tills alla faller varann om halsen och gråter. "O ja, det här är lördagsmys för oss, och här kan teven ändå inte vara med." Ett problem är storasyster Sanne som har "psykiska nerver". Hon är 14 år och kanske är det bara hormonerna. Men hon skakar så underligt ibland och det kan lillebror inte stå ut med.

Då går han undan och upp på sitt rum, där bilder av ärkeängeln Gabriel och Tarzan hänger sida vid sida över sängen. De ger en viss tröst båda två. Kanske är de släkt? Kan man fråga fröken Port om det, hon brukar gilla att man kommer med frågor på religionstimmarna?

När far inte får vara i centrum mår han dåligt, riktigt dåligt. Det brukar hjälpa att be Sanne sova hos honom på soffan då. Men nu vill hon plötsligt inte längre och skakar vid blotta tanken. Hon måste tas in på sjukhus och berättar underliga saker för psykiatern. Kan man tro henne, och vad är det hon säger? Förloppet rullas upp i allt häftigare och väl utdragna turer när de svarta underströmmarna bryter fram och når läsaren. Fadern anklagas för incest och försöker hänga sig men skärs ner av pojken med en kökskniv. Fast varför väntar han så länge med det? Kommer far att överleva eller ska man fila lite på ett gripande tal till hans begravning? Det hade heller inte varit så dumt att få vara med på bild i ortspressen med den där kökskniven...

Den lättsamma tonen behålls ända till slutet, som om där trots allt fanns en strimma av hopp. Det känns fullständigt makabert. Kanske är det bara ett sätt för det unga berättarjaget att hålla undan sina plågsamma insikter. Hur skadad har han själv blivit? Stilistiskt har Jepsen en klockren tonträff vad gäller enskilda situationer. Men jag blir inte klok på vad för slags bok han skrivit. Den har inslag av kriminalroman och social uppgörelse men känns väl skruvad i båda fallen. För översättningen svarar Nina Wähä och det danska originalet har filmatiserats.

Skruvat, makabert och lättsamt

Det finns inslag av kriminalroman men också av social uppgörelse i Erling Jensens nu i svensk översättning utgivna Konsten att gråta i kör, konstaterar Bitte Jansson.