Skruvat, knäppt och alldeles underbart

Poeter som slår sig på att skriva prosa ger inte sällan ut sparsmakade kortromaner, präglade av stilistisk pregnans och stringens. Magnus Carlbring passar inte in i den klichén. Efter att i huvudsak ha givit ut diktsamlingar sedan debuten 1985 drämmer han nu till med en riktig tegelsten — en brett upplagd, burlesk och myllrande roman med pikareskens förtecken.Hans i dag utgivna Paul Exodus Propp handlar om en ung, nyss debuterad poet med samma namn, som kämpar med sin nyvunna diktaridentitet liksom med uppgiften att skriva den besvärliga andra boken — något som inte underlättas av det faktum att han är pank, hemlös, föräldralös och elallergiker, och dessutom har en olycklig benägenhet att hamna i situationer där han blir utnyttjad och slagen medvetslös. Hans tro på sig själv och det goda i människorna är dock obruten, och ingenting kan ta kål på hansövertygelse om att det bara är en tidsfråga innan han skriver den största boken i världshistorien — en bok som får alla orättvisor att upphöra och sätter stopp för krig, miljöförstöring, utsugningen av tred­je världen, våldtäkter, svordomar på skolgårdar och gratis­åkande i kollektivtrafiken.Under en höst och en vinter i Stockholm får läsaren följa Paul Exodus Propp på en halsbrytande färd mellan förlagsfester, litteraturseminarier, poetry slam-festivaler och möten med fria teatergrupper, kulturjournalister och tv-producenter. Men på sin odyssé genom Kultursverige tvingas han också spela ren i årtusendets "arenaforumteatergrej"; han möter ett gäng nynazister som utser honom till en inkarnation av Hitler, och ställs öga mot öga med ett möjligen genmanipulerat vidunder i en garderob i en lägenhet vid Kungsträdgården.Skarp och rolig satirDet är inte ofta man stöter på sådant i den unga samtidslitteraturen som får en att skratta högt, men när jag läser Paul Exodus Propp gör jag verkligen det. Magnus Carlbrings skild­ring av hur den arme Propp blir räddad/kidnappad av en excentrisk läkarfamilj och tvångsmatad med mandarin-klyftor av en schimpans utklädd till jultomte får faktiskt tårarna att rinna. Och det beror inte på att man känner medlidande med den stackars hjälten som får huvudet dunkat i golvet av familjens bejublade "julapa". Paul Exodus Propp är det roligaste jag har läst sedan Claes Carlssons Lång fin blond. Det är en närmast oupphörligt underhållande historia — vilket inte säger lite med tanke på att boken är på över 470 sidor.Både det svenska medie- och kulturlivet utsätts för groteska parodier. Satiren är sällan subtil men alltid skarp och vansinnigt rolig. Magnus Carlbrings kritik av kommersialismen och populismen i kulturlivet är drastisk och slår ofta till från oväntat håll. Särskilt gott skrattar man åt skildringen av den fria teatergruppen, vars senaste turné med "en Strindbergsgrej" var sponsrad av Q8: "Vi hade med en bensinpump på scen. Det går jävligt fint med Strindberg. Bensinpumpar, de är så jädra maskulina."Än skoningslösare är dock skildringen av cynismen i tv-branschen. Med beskrivningen av produktionsbolaget Blitzkrieg som gör dokusåpor med självmordstema där deltagarna skär handlederna av varand­ra ("är det dubbelmord eller dubbelsjälvmord? Tyck tillpå webben!"), och som blandar homosexuella amfetaminister, dagisfröknar och ett "före detta bordtennislöfte från Spårvägen som var med i en tidig upplaga av Big Brother" i paneler där man diskuterar ämnen som "offentligt bajsande" och "kräk­reflexernaman får när man dricker sitt eget urin", begår Carlbring ett njutbart lustmord på samtliga de kommersiella tv-kanalerna.Subtila nidporträttI boken finns också mer subtila nidporträtt av olika figurer i de finkulturella salongerna — kritiker, förläggare, kulturjournalister och författare. Visst kan man roa sig med att försöka klura ut vem karaktärerna har modellerats efter, men för det mesta är man alltför fångad i läsningen för att kunna uppbåda den nödvändiga distansen.I den vilt krängande, burleska ordströmmen finns också ett stråk av allvar. I berättelsens botten finns angelägna frågor om de unga författarnas svårigheter att exponera sig, och kravet på att de skall kunna erbjuda förlaget och medierna något mer än bara en bok: en pose, en personlighet, en attityd, en beredvillighet att ta plats i tv-sofforna. Paul Exodus Propp skulle också kunna läsas som en berättelse om debutförfattarens ångest inför den and­ra boken, eller som en halsbrytande nedstigning genom skrivkrampens infernocirklar.Tron på förmågan att göra gottDet absurda, surrealistiska upplägget till trots förlorar Magnus Carlbring aldrig helt förankringen i den psykologiska realismen, vilket gör att man verkligen grips av Propps öde, inte minst för att han, likt Candide, behåller sin troskyldiga entusiasm och tron på sin förmåga att göra gott vad som än händer.Paul Exodus Propp är en roman så fullmatad med bilder, karaktärer, slagsmål och oväntade vändningar att den i varje given stund hotar att spricka, men på något sätt för Magnus Carlbring ändå sitt romanbygge i hamn. Det är slagfärdigt, skruvat, knäppt, tröttsamt, alldeles för långt — och alldeles underbart.