Skrovlig men förledande antipoesi

Uppsalapoeten Lars Häger står i ett aningen tvetydigt förhållande till språket. Det har han med full kraft visat i sina bägge första böcker När något lyckligt faller och Det finns lagar för såna som dej. I den förstnämnda klev han med bestämda steg mellan till synes oförenliga begrepp som frihet och tvång. Samtidigt fanns där både stillhet och eftertänksamhet och allra bäst var naturimpressionerna med motiv från bland annat Roslagen.Den andra diktsamlingen kunde föra tankarna till den uppochnedvända världen och dikttiteln gick att uppfatta som en upptuktelse av det egna poetjaget. Vilket dock för det mesta var både olydigt och självsvåldigt och gärna ägnade sig åt bildkrockar och kollisioner i surrealismens efterföljd.Det finns en hel del överensstämmelser med ett sådant förhållningssätt till språket som lätt glider undan, spelar poeten små spratt eller hittar på hyss på egen hand i den i dag utgivna nya boken som försetts med titeln Hål.Även här finns både fallgropar, plötsliga avgrunder och överraskande vändningar. Ibland är de utformade som sarkasmer, emellanåt är ett ironiskt förhållningssätt tydligt och dessemellan ägnar sig Häger med förkärlek åt en småfräck galghumor som emellanåtgår på högvarv.Det är inte särskilt vanligt att poeter ägnar sitt versskrivande åt sex och våld. Hos Häger är detta dock inget främmande element i hans lyrik. Ändå får utgångsläget sägas vara både sakligt och nyktert berättande. På så sätt är hans dikter inte sällan tämligen förrädiska i sina förledande tonfall.Inledningsvis håller han sig på säker mark, gärna hemmavid där han iakttar barnen på gården och deras öden. Men i samma andetag gör dikten väldiga svep långt ut i universum eller till semesterön Mallorca. Lite Göran Palmska är tonfallen när han utnämner tv:n till rikslikare.Snart nog är det dock en betydligt råare och brutalare verklighet som gäller när kriminella, prostituerade, alkoholister eller knarkare tar plats i dikterna. För att ge läsaren en smula vägledning föregås dessa texter av en poetik, som väl är tänkt att vara en bruksanvisning till hela boken. Där förklarar Häger sig föredra verkligheten i avklätt utförande utan hänsyn till vad som är banalt, alldagligt eller rentav luktar.Det betyder att där varken saknas uttryck för hot, skräck eller lust. Men det är heller inte någon särskilt insmickrande verklighet som presenteras. Om också stänk av tomtebolycka kan glimra fram i en i övrigt ofta till samhällets botten förlagd tillvaro.Ungefär mitt i boken vidgas dock horisonten något. Här ryms allt från besök i fjällvärlden till bilturer i det uppländska landskapet. Även Paris skymtar fram bland verser som mera än en gång riktar uppmärksamheten mot döden. I dessa dikter framgår också tydligare än annars vad som förefaller ha blivit en viktig del av Lars Hägers lyriska metod.Det han eftersträvar är en skrovlig, motspänstig och opolerad poesi som egentligen inte har några andra anspråk än att stanna i det omedelbart givna och för alla synliga: "Tro inte på det du inte ser med egna ögon/ jag tror inte på det jag inte ser". Om man så vill kan man tolka tillvägagångssättet som ett uttryck för en antipoetisk grundhållning: "Jag ser sanden/ inte poetisk, att köra/ till en lerig åker."När Lars Häger skriver att saffran är "tyngdens mått" eller när han ser jorden som "en skräphög" skall man kanske inte tolka detta som något annat än att han nöjer sig med att iaktta hur sinnesstämningarna förändras från ett tillfälle till ett annat och att skillnader finns mellan människors olika livsvillkor. Någon som kunde ställas till svars för denna tingens ordning finns lika lite som någon en gång för alla fastslagen världsförklar­ing.Att försöka hitta något ytterligare budskap i dessa dikter är nog en alltför grannlaga uppgift.