Inom postkolonial och feministisk teoribildning finns ett återkommande dilemma: hur kan man omstöpa rådande strukturer utan att därmed implicit bekräfta dem? Går det att, inom konsten, formulera ett motstånd om själva det konstnärliga språket är en del av förtrycket?
Under årens lopp har ett flertal teoretiker tagit sig an den typen av frågeställningar, utifrån skilda perspektiv; två texter som under fjolåret kom ut på svenska förlag bidrar från varsitt håll till djupare förståelse av det konstnärliga skapandets kroppsliga förutsättningar.
Sedan nyligen finns Hélène Cixous feministiska essä "Medusas skratt" (Modernista) på svenska, i översättning av Sara Gordan och Kerstin Munck. Cixous på många sätt banbrytande text publicerades första gången 1975 i ett specialnummer av tidskriften L'Arc, dedicerat till Simone de Beauvoir. I sin essä vänder sig Cixous indirekt mot Simone de Beauvoirs rättighetsanspråk, och understryker istället hur kvinnan måste ta makten över språket för att bli fri från förtryck. "Kvinnan måste ta sig an texten – och världen, och historien – med egen kraft", skriver hon – "kvinnan måste skriva kvinnan".
Att skriva innebär i det här fallet någonting mer än att sätta ord på papper. Själva skriften, texten, menar Cixous, har med få undantag varit manligt kodad. Förvisso har det funnits kvinnliga författare, vars verk dock "inte på något sätt skiljer sig från den manliga skriften". Istället för att begagna sig av detta manliga språk måste kvinnan skapa sin egen skrift, eftersom "just skriften är själva möjligheten till förändring" (kursivering i originalet).
Men hur tillgängliggör man sig ett sådant språk? För Cixous ligger vägen till svaret dels i poesins tillgång det omedvetna, dels i en uppgörelse med det manliga privilegiet i konstruktionen av mening.
"Medusas skratt" blir sin egen teori. Hélène Cixous plockar sönder och synar uttrycken, låter kaos och kosmos mötas i kaosmos – genom dikotomin i det franska verbet voler (att flyga, att stjäla) beskriver hon en stöld av språket som en väg till flykt.
Den svenska författaren Mara Lees avhandling i litterär gestaltning, "När andra skriver: Skrivande som motstånd, ansvar och tid" (Glänta produktion) som kom i fjol, tar sin utgångspunkt i "Medusas skratt" och syftar i samma riktning. Som avhandling är det en säregen text, förankrad i både akademisk framställning och konstnärligt verk, och naturligtvis möjlig att läsa på båda sätt. Att verka inom det konstnärliga forskningsfältet innebär att Lee kan förhålla sig till en friare essäistisk form, hon låter dikten och resonemangen gå in i varandra, använder motbilder och anekdoter för att förtydliga.
"När Andra skriver" utgår från Cixous kvinnliga skrift, écriture féminine, men vidgar begreppet till att gälla även andra kroppar, en idé som bland annat återfinns hos de feministiska teoretikerna Trinh T. Minh-ha och Gloria Anzaldúa. Kvinnobegreppet utvidgas till att rymma den Andra, en gestalt som inte ges någon tydlig definition men anas i beskrivningar som de som "tvingas tillbaka till kroppen som ett materiellt faktum", som "[är] en kropp istället för att ha en".
Till Cixous poetiska dimension lägger Lee en tidsaspekt, den Andras upplevelse av att vara "ur led med tiden". Med hjälp av tre tankemodeller blottar hon en tidsupplevelse utanför normen – ett slags kronologiskt utanförskap. Hon beskriver hur den Andra skriver i den elfte timmen som om döden ständigt var i annalkande, hur revans ögonblick öppnar avgrunder i vardagen där den skrivande kan verka och hur hejdandets tid inträder för kroppar som stoppas i passkontroller, på gatan eller i kollektivtrafiken.
Utifrån tidshorisonten undersöker hon den begreppsvärld som präglar dagens samhälle, men gör också intressanta läsningar av Katarina Frostensons tre dikter om satyren Marsyas och P. O. Enquists roman "Kapten Nemos bibliotek", för att nämna ett par av de verk som figurerar i avhandlingen.
Vid sidan om Hélène Cixous snabba, flödande text kan "När Andra skriver" emellanåt upplevas som både vindlande och motsträvig. Den tar sin plats, och gör stor nytta av den. På så sätt fungerar Mara Lees text både som en fördjupning och vidareutveckling av Hélène Cixous essä – i vår tid av gränser och identitetskontroller har vi mycket att lära av båda.