Det tar ungefär halva boken innan jag inser min slarviga läsning. Jag har hela tiden föreställt mig huvudpersonen, det knappt femåriga barnet i Martina Montelius märkliga romandebut Främlingsleguanen, som en pojke. Det handlar nog snarare om identifikation än om något slappt manligt förgivettagande. Jag har helt enkelt projicerat mitt eget forna fyra-och-ett-halvåriga jag på Montelius litterära skapelse. Men ingenstans sägs det rakt ut av vilket kön den intellektuellt brådmogna huvudpersonen egentligen är. Förmodligen är detta medvetet gjort av författaren. Karaktären ska vara neutral, allmängiltig, öppen för identifikation från alla håll. Hen är helt enkelt Barnet.
Samtidigt är det barn som Montelius låter föra ordet allt annat än en typisk femåring. Först och främst besitter detta barn en språklig begåvning som bäst beskrivs som lillgammalt låtsasintellektuell och som vida överträffar generationskamraternas infantila språkbehandling. Detta förnumstiga språk är också en av de främsta anledningarna till att man som läsare ständigt sitter med ett roat flin på läpparna. Men det är inte bara språket, utan också ett ovanligt utvecklat oberoende, som gör barnet speciellt. Hen är, kort sagt, en outsider.
Intrigen ser ungefär ut som följer: Barnet har plötsligt en dag, utan att någon lagt märke till det, lämnat dagiset, där hen givetvist djupt vantrivdes, och stängt in sig i sin lägenhet tillsammans med sin tysktalande men alltmer febersjuka leguan. Föräldrarna, eller ”upphovsmännen” som barnet väljer att kalla dem, har lämnat barnet åt dess öde. Enligt barnets egen utsago befinner sig upphovsmännen ”på kurort i Schwarzwald”, men läsaren inser snart att sanningen är betydligt otrevligare. Barnet klarar sig ändå hjälpligt. Hen får mat, och rent av också lite kärlek, av den psykiskt sjuka grannen Ammi. Ändå gnager ensamheten. Barnets djupast förtrogna och verkligt lyssnande samtalspartner är en sten.
Med Främlingsleguanen debuterar Montelius som romanförfattare. Hon är dock sedan länge etablerad som en av landets främsta dramatiker. Och den som sett Montelius på teatern kommer att känna igen henne även som romanförfattare. Det är samma språkliga fantasi och flöde, samma mörka absurdism. Främlingsleguanen är en stundtals vansinnigt rolig roman, men där avgrunder av utsatthet och mörker ständigt öppnar sig i texten. Det är en smärtsamt underhållande bok om ett barns fruktansvärda ensamhet.