Skräckslagen av att bli ogillad

Kristina Lugn sitter djupt tillbakalutad i en soffa i ett av rummen som ligger labyrintiskt sammanblandade bakom Teater Brunnsgatans scen. En radio pratar i bakgrunden. Nyss lyssnade de anställda på en lång intervju med Kristina Lugn som sändes i P 1:s Biblioteket.
Jag lyssnade bara ett par minuter. Usch, jag tyckte att jag lät som kungen, fast jag säger ²alltså² i stället för ²öh². Jag pratade sådär långsamt igen. Jag förstår inte varför jag gör det.
Säger hon, ganska snabbt.

Tog för lång tid
Anmälan till Granskningsnämnden kom efter ett sommarprogram. Anmälaren hade inte något emot vad Kristina Lugn sade i sak. Snarare tvärtom. Men det tog för lång tid. Livet rann undan för fort där vid radioapparaten, i väntan på orden.
Livets förgänglighet är också mycket närvarande i Kristina Lugns senaste diktsamling Hej då, ha det så bra!. Det har gått 14 år mellan den och den näst senaste, Hundstunden. Den långa poetiska tystnaden har varit mer eller mindre självvald. Livet i offentligheten och folks sammanblandning av henne och hennes dikter blev för mycket.
- Jag var lite för generös med medierna och mitt enda maktmedel var att vara tyst. Jag kände ett stort behov av att försvara mitt språk och beslöt att hemlighålla poesin. Men nu undrar jag om inte anledningen till att jag tog så illa vid mig var att dikterna handlade om mig. Poesi handlar ju om känslor och dem måste man ha erfarit. Det svarta och destruktiva går att använda till litteratur, men det är ju bara en sida. Varför är jag inte död? Jo, därför att jag lever ett bra liv. Men jag blev skräckslagen när folk tyckte illa om mig.

Hemlängtan till poesin
Trots att Kristina Lugn skrivit mycket annat så säger hon sig i första hand vara poet. Hemlängtan till poesin och de andra poeterna blev till slut för stor.
Jag gjorde misstaget att säga det till förlaget.
De hade redan satt ut ett utgivningsdatum för diktsamlingen när jag insåg att de dikter jag hade faktiskt inte höll. Men jag förstod att om boken blev inställd så skulle jag aldrig mer ge ut något, så jag skrev som en dåre.
Kristina Lugn tycker i efterhand att dikterna skulle behövt växa till sig under ytterligare ett år innan de gavs ut. Recensionerna var dock strålande och boken har på ett drygt halvår sålt i 1 1000 exemplar. Det kan jämföras med att nya svenska diktsamlingar sällan säljer mer än i något hundratal.
Kristina Lugns dikter har ofta ett mycket direkt tilltal till läsaren. Det gör dem lätta att till sig. Hon har likt en Nils Ferlin inmutat en egen och mycket populär genre. Även om dikternas grundklang går i moll så blixtrar de ibland till av kärv och underfundig humor.

Nöjd med mig själv
Drar du på munnen när du får till rader som ²Jag är inte/ en schlager/ Jag råkar bara handla/ om samma saker²?
- Jag kan ibland bli väldigt nöjd med mig själv. Men det där med schlagern handlar mer om att banala teman är de viktigaste, att jag vill ge dem dignitet. Det är ju skillnad om en ung snygg sångerska sjunger att ²ingen tycker om mig², än om jag står på scen och gör det. Henne skulle man ju inte tro på. Men mig skulle man bara tycka synd om. Samtidigt har jag mer privilegier i Sverige när jag är utomlands i exempelvis Italien så är jag ju bara en vanlig äcklig kärring. Jag är inte en schlager på allas läppar.

På torsdag ska du prata om kreativitet. Du har en hel del på gång.
- Jag tycker att jag är så himla lat. Jag tycker jag bara sitter och tittar på tv.

Och operan? Filmen? Pjäserna? Poesin?
Ja, och ett tv-manus som just börjat spelas in. Med Per Oscarsson i huvudrollen. Det är roligt att börja med nya saker. Jag får lära mig mycket. Jag har alltid haft tur med dem jag samarbetat med. Filmen gör jag med Stefan Jarl och operan med Sven-David Sandström. Det är roligt med samarbete. Operan började med att jag var med och gjorde en kantat till Orphei Drängar. Det var häftigt att ha 90 män som sjöng det jag skrivit.

Om vi säger så här: är det något som du inte skulle göra?
- Jag är noga med vilka jag jobbar med. Det finns vissa skådespelare som jag aldrig skulle ha här på teatern. Men som jag inte skulle göra? Jag blev en gång tillfrågad att skriva såpopera. Det skulle ge enorma summor, men det gick inte. De följde sådan här storyline. Jag fick i uppdrag att skriva en provscen på 30 sekunder när några gjorde slut och som sedan skulle klippas över i en annan. Därefter skulle en manusredaktör redigera om texten. Vad var meningen? Om jag inte fick bestämma handlingen och inte använda mitt eget språk?
- Jag har gjort reklam en gång. Jag fick 200 000 kronor för att utklädd säga "Sven, Sven, vakna". Jag vet ingen som har känt igen mig. De pengarna stoppade jag sedan i teatern. Men man kan väl säga att jag inte skulle göra något som är jättedåligt. Det gjorde jag ibland förut men det ger för mycket ångest.

Vad är det roligaste du gjort då?
Det var när Allan Edwall och jag gjorde De Tröstlösa, den skamfilade versionen av Roxette. Allan hade fått för sig att jag var både den bästa sångerskan och skådespelerskan.

Kristina Lugn skrattar. Hon nyper av filtret på en cigarett, tänder den och fortsätter:
- Det var enormt roligt att jobba med honom. Jag lärde mig så mycket. Jag började skriva dramatik och jag fick se hur han arbetade med sin publik. Jag vet att jag var dålig, men Allan såg till att jag inte gjorde bort mig. Det är det viktigaste att en människa har höga tankar om en. Om man är rädd så vågar man ingenting, det är otroligt vad man kan åstadkomma om någon tror på en. Det är en otroligt bra pedagogik. I och med att Allan sade att jag var bäst så var jag det. Nu när han är borta så är jag inte den bästa sångerskan längre.
- Innan Allan var det svårt att tugga i sig att jag var illa omtyckt. Men om den trevlige Allan Edwall sade att jag var bra, då lyssnade folk bättre. Jag fick åka snålskjuts på hans popularitet. Samtidigt hade Allan en förbindelselänk med allt som jag gjorde. Fast han gjorde det bättre.