Skräcken speglar samtiden

När jag gick på mellanstadiet, någon gång på mitten av 90-talet, fanns det två populärkulturella fenomen som mer än något annat fyllde lunchrasternas, ofta rätt så heta, diskussioner. Åtminstone bland oss nördiga pojkar. Det ena var det senaste avsnittet av tv-serien Arkiv X, vars konspiratoriska läskigheter var precis på gränsen för vad ens tolvåriga psyke pallade med. Det andra var rollspelet Drakar och Demoner, inför vars nästa spelomgång vi ständigt planerade.
   
Jag kommer att tänka på de där livliga samtalen på skolgården (om svartalver, grottroll och Mulders senaste upptäckt av en halvutomjordisk mutant) när jag läser Anders Fagers Samlade svenska kulter. För på något sätt förenar Fager i sina berättelser den berömda tv-seriens känsla av att det mitt ibland oss finns okända och oförklarliga krafter med rollspelets sinne för mörk magi. Att Fager har öra för det senare är inte särskilt underligt, han inledde nämligen sin karriär med att konstruera äventyr åt just Drakar och Demoner.
   
År 2009 debuterade Fager som skönlitterär författare med Svenska kulter, en samling skräckhistorier som nu ges ut i en gemensam volym tillsammans med dess två nyskrivna uppföljare: Artöverskridande förbindelser och Du kan inte leva. Alla tre böckerna hänger samman, med återkommande karaktärer och teman, och utgör pusselbitar som tillsammans bildar den groteska och fagerska världen. En värld som i mycket liknar vår egen men där uråldriga sällskap och övernaturliga existenser verkar i det tysta, med bundsförvanter som Göring och en viss herr Strindberg. Dessa, för att låna ett strindbergskt uttryck, ”makter” styr våra liv i en utsträckning som vi knappast vågar ana.
   
Ja, Fager är en konspirationsteoretiker och modern mytbildare av högsta dignitet. När det kommer till groteskerier tycks hans fantasi närmast outsinlig. Här möts läsaren av tusenarmade träskmonster, sexgalna kannibaliska tonårsflickor, blodsugande amöbor, inavlade grodmänniskor, köttätande urtidsdjur, parasiterande demoner, knullmaskiner och häxkärringar som försöker överlista döden. Låter det verklighetsfrånvänt? Det är det inte. Jag kan inte minnas senast jag läste en svensk författare som så träffsäkert lyckas fånga sin samtid.
   
När deckargenren ska försvaras brukar det hävdas att det bakom mordorgierna också finns en angelägen samhällskritik. Nu ska väl erkännas att jag inte är någon stor slukare av kriminalromaner, men det är sällan jag finner den där utsagan vara särskilt sann. I Fagers skräckberättelser finns däremot alldeles tydligt en samhällskritisk klangbotten. Medvetet eller ej, men Fager lyckas täcka in förvånansvärt många av samtidens tendenser och problem i sina historier: rasismen, köttindustrin, kändiskulturen, sexualiseringen, lådvinsalkoholismen. Den novell jag gillar allra mest, den om det unga nyrika paret på Östermalm vars manliga hälft blir besatt av en demonisk sjukdom, är verkligen imponerande i hur mycket den kommenterar schabloner och fördomar. Det handlar om homofobi, klass- och etnicitetsmotsättningar, feminism och kvinnans ställning. Att förmå säga så mycket i en text vars huvudsakliga syfte egentligen bara är att skrämmas är förbannat skickligt.
   
Nu låter jag oerhört positiv. Men här finns brister. Långt ifrån alla noveller håller samma kvalitet och Fagers korta och lite styltiga stil blir i längden en aning tröttande. Mest tänker jag dock på hur jag och mina tolvåriga klasskamrater hade reagerat om vi haft möjlighet att läsa Fager. Förutom att vi skulle ha drabbats av ett otal sömnlösa nätter skulle vi framför allt ha haft diskussionsämnen för en hel termins lunchraster framöver.