I skräcklitteratur när den är som bäst presenteras existentiella frågor genom att låta det välbekanta och vardagliga kantra i en konfrontation med det som är eljest. Denna sker oftast i mötet med varelser ur den klassiska monsterrepertoaren: levande döda, vampyrer eller spöken.
Mikael Strömberg väljer däremot att låta ett väsen från svensk folktro att stå för det annorlunda som kastar omkull den trygga tillvaron.
Den vanlige söderortspappan Peter lever ett alldeles vanligt liv tillsammans med sin fru och sina två barn. När familjen är på väg hem efter ett familjebesök i Norrland är de med om en lindrig bilolycka och får med sig något som tillhör en stum varelse från de uppländska skogarna.
Den svenska folktron övergavs i takt med att folk flyttade till städerna och övergick under förra århundradets första decennier till att vara en kuriositet för folklivsforskare att dokumentera innan den försvann för gott. Kanske speglas denna övergång från det rurala till det urbana i hur Peter håller distansen till sin norrländska hembygd och i att naturen blir mer en skådeplats för mandomsprov i stil med Den sista färden.
Boken lider av den benfasta kontextualiseringen i den medelsvenska nutiden genom det ständiga uppräknandet av varumärken. Med välvilja kan man dock se det mer som en inramning av en medelklasstillvaro än en stilistisk miss, en tillvaro där kunskapen om hur man blidkar naturkrafterna har gått förlorad, men har desto mer koll på såväl folkpopmusiker som Lars Winnerbäck och mer obskyra hårdrocksband som spelas på full volym i Saaben.
Det allmänmänskliga draget finns dock i den makabra skildringen av hur olyckan drabbar ens barn, sett genom en fars ögon, när verkligheten inte ordnas av produktnamn utan av ren instinkt och hämndlystnad.