Skräck förvandlas till skratt

Efter uruppförandet i Plymouth, England och en lyckad spelperiod på Scalateatern i Stockholm har nu den Uppsalabaserade komikerduon Paul Kessel och John Fiskes föreställning Dracula anlänt till "hemmascenen" Reginateatern. Och det är en minst sagt skruvad version av den klassiska blodsugarberättelsen Uppsalapubliken får ta del av.Även om upplägget i mångt och mycket följer Bram Stokers bok från 1897 så är karaktärerna mer löjeväckande än skräckinjagande. Vampyroffret Lucy spelas till exempel ömsom av John Fiske iförd en blond peruk och ömsom av en upplåsbar docka, vars egentliga funktion torde vara av sexuell art. Det är lika fånigt som det låter men mitt i all galenskap framträder också väl utmejslade karikatyrer och rappa replikskiften.Oväntad knorrFramför allt blir det ett lyft för aktörerna när de får använda sitt modersmål engelska. Paul Kessel har till exempel en utmärkt förmåga att växla mellan olika sociolekter, en färdighet som han sällan kan ge utlopp för på svenska. Han gestaltar en överklassläkare med samma trovärdighet som en sjökapten, och så gör han förstås en riktigt osmaklig greve Dracula.Allra roligast är dock John Fiskes karaktär Van Helsing, en holländsk professor vars vithåriga uppenbarelse för tankarna till den framlidne EU-höjdaren Wim Duisenberg. John Fiske, som ofta får personifiera den lågmälde mesen, förvandlas här till ett frustande yrväder som får gapskrattarna på sin sida.I de första korta akterna är det emellertid ganska långt mellan lustigheterna. Då är det i stället skådespelarnas avslappnade mellanaktsmonologer som utgör den största behållningen.Efter pausen jagas dock träsmakstendenserna bort med hjälp av hederligt skådespelarslit och ett allt mer effektivt utnyttjande av ljudeffekter och paralyserande Hitchcockstråkar. Dessutom blir publikkontakten av det mer handgripliga slaget, med ovanligt lyckat resultat.Huruvida dramats okonventionella upplösning får Bram Stroker att le i sin himmel eller rotera i sin grav ska jag låta vara osagt. Men faktum är att den oväntade knorren på slutet gör det långa applådtacket extra välförtjänt.