”Samtidshistoria” är ett vedertaget begrepp. Men en vän till mig med stor erfarenhet av historisk forskning har vågat ifrågasätta det. Vi saknar perspektiv på det som nyligen skett, i vilket vi själva mer eller mindre har varit medaktörer, menar han. Vi ”ser inte vad som sker i det som synes ske”, för att citera en äldre historiker.
Problemet har engagerat mig då jag läst den åttonde och sista delen av Norstedts svenska historia, om tiden 1965 – 2012. Men här skall först behandlas del sju (1920 – 1965), tidigare inte anmäld i UNT. Jenny Björkman har skrivit specialuppsatser. För det kronologiska med gräns 1945 svarar Yvonne Hirdman och Urban Lundberg.
Om man jämför med det äldre verket Den svenska historien, slås man av skillnaden. Så som Hirdman skriver hade aldrig någon författare vågat på 1960-talet. Ett par exempel följer.
Den radikale lundaakademikern Ernst Wigforss hade vid 30-talets början flyttat till Bromma. Där satt han i trädgården och skisserade tillsammans med likasinnade en ny produktiv socialpolitik. I kretsen fanns, enligt Hirdman, Gunnar Myrdal, ”denne gossen Ruda, som menade sig ha 999 procent bättre hjärna än någon annan, denne arrogante unge man, som börjat sin bana som en djupt konservativ juridikstudent som avskydde det demokratiska systemet”. Men Alva Myrdal vände hans håg mot socialdemokratin, rättvisan och även feminismen, anser författaren, som ägnar makarna Myrdals insatser på 1930-talet avsevärd analys.
Decenniet hade börjat i depression. Konflikterna på arbetsmarknaden kulminerade den 13 maj 1931. Under en demonstration i Ådalen mot strejkbrytare sköts fem människor till döds av militär. Utan att förringa den tragedi det innebar för de drabbade och utan att negligera den betydelse för svensk opinion händelsen fick, måste vi inse, med tanke på vad som skett och sker i vår omvärld, att Sverige varit ett skonat land. Laddade veckor följde. Extremister till höger och till vänster krävde de skarpaste åtgärder. Men denna tid blev en vändpunkt för Per Albin Hansson. Svenskarna längtade efter en lugn och sansad politiker, som inte vägleddes av känslor och politiska dogmer utan av praktiskt sunt förnuft.
Det är ett av lyckokasten i hela sviten, att Hirdman engagerats av redaktionen. Hon är välorienterad, gör goda avvägningar inom det stora materialet och skriver spänstigt. Urban Lundberg har också lyckats väl, då han berättar om Sverige från andra världskrigets slut till 1965. Han ägnar klokt nog utrymme åt utrikes- och försvarspolitiken. Vi som levde då har kanske glömt att kalla kriget kastade skugga över de flesta svenskars framtidsförhoppningar, trots välfärden. I april 1948 ingick Sovjet och Finland ”vänskapsavtalet”. Erlander och Undén fyllde då sina dagböcker med oroande rykten om ett förestående sovjetangrepp på Norge och Danmark.
Kring 1950 framväxte den så kallade ”tredje ståndpunkten”. I ett informativt avsnitt skriver Lundberg att den var en vag ”rörelse” utan fast program. Tyvärr nämns här inte Eyvind Johnsons nationellt sett viktiga vårfesttal i Uppsala 1951. Med retorisk kraft gick han till storms mot tredje-ståndpunktarna i vad han kallade ”klerkernas förräderi”.
Så är vi framme vid den sista volymen. Författarna presenterar sig själva på ett fint personligt sätt. Kjell Östberg är född 1948 i Kramfors och hade från sitt klassrum i skolan ”utsikt över gravmonumentet över offren i Lunde 1931”. Jenny Andersson, född i en stockholmsförort 1974, minns hur hon som tolvåring en morgon tassade ner i pyjamas. Men tv-programmet var inte det hon hade väntat sig, utan hon fick i en blå ruta läsa att Sveriges statsminister blivit mördad.
Jag tror inte att de båda författarna har glömt bort mycket. Här ryms exempelvis politik, ekonomi, idrott, scenkonst, populär och seriös musik, ledigt berättat. Kanske ”stämmer” inte allt riktigt, men man kan inte begära en helhetsbild – än så länge. Förändringar i den politiska och ekonomiska strukturen uppmärksammas, men jag saknar ett par jämförelser av ”mentalitetshistorisk” karaktär. År 1965 titulerade man ännu varandra mer eller mindre snirklat. Nu säger vi i Sverige du till alla, även riksdagsledamöterna till varandra under debatterna. Ännu betydelsefullare är slutligen det som i boken bara framskymtar i en specialartikel. De flesta av oss sätter varje morgon på sin dator och kopplar upp sin mobil. Då får vi kännedom om det viktiga (?) som just har hänt, inte bara i vårt land, utan på hela jordklotet. Så var det inte 1965.