Skört men bärande

Ida Linde har som många andra unga svenska författare gått Litterär gestaltning - den nordiska författarutbildningen vid Göteborgs universitet. 2006 debuterade hon med Maskinflickans Testamente och fick 2007 Nöjesguidens litteraturpris. Hennes texter har också satts upp som teater i ett tätt samarbete med Teater Torstensson i Malmö.

Det första berättelsen av två i Om jag glömmer dig blir jag en annan är en aningen bisarr, kortfattad och impressionistisk historia. Ironin ligger hela tiden på lut - något som säkert fungerar mycket väl när texten sätts upp för en teaterpublik. Det rör sig om en presskonferens tio år efteråt. Jaget vill förklara i efterhand varför hans ryttarkarriär tog slut. Att hans häst Sonja Sacre C?ur vägrade inför ett hinder blev den utlösande faktorn.

Jagets förklaringar löper ut i ett antal frågor. Till exempel vem är det egentligen som vägrar, hästen eller ryttaren? Hur påverkar de varandra? Hur ser kärleken ut dem emellan? Och hur mycket påverkade det att den framgångsrike hopptränaren inte lät alltför entusiastisk när hon kontaktades och rådfrågades?
Det blir dock lite väl mycket när Linde nämner filosofen Descartes och drottning Kristina. Visst, det är verkringsfullt att blanda ihop identiteter och roller - och på så vis artikulera statusskillnader och maktstrukturer. Men kända namn drar med sig associationer som riskerar att störa.

Den andra berättelsen Larsson tar sig helt förbi dessa svårigheter genom att sätta ett barn och en morfar i centrum. Dessutom lämnar författaren ironierna och berättar en allvarlig historia om vänskap och åldrande. På det hela taget är den mer litterär. Här finns en nära relation, en morfar som kliver in i rollen som förälder och vän. Det är en stark vänskap och som har en smärtsam åldersskillnad inbyggd i sig. Denna blir starkare med berättelsens gång men kanske finns den där redan från början. En kil av död tränger sig långsamt emellan de två. Det är en avgrund som skymtar förbi. Den växer sig större.
Här blir Lindes språk så samlat och detaljrikt som man kan önska sig av en god berättelse. Det är visserligen en kort text det också. Ändå utvecklar den en stor känslighet och lyckas beröra som få. Det är modigt berättat: här finns en stor tilltro till att gestalta det enkla och vardagliga som känns igen av alla. Det är skört men ändå så bärande. Linde skriver:

"Han sitter i samma fåtölj som alltid. Är han död nu, undrar hon, blodet rinner ur vänster mungipa. Hon tittar på den insjunkna bröstkorgen. Väntar. Efter en stund lyfter han armen med näsduken och torkar bort.
Sover du Morfar?
Nej jag drömmer om dagen du kom."

Skört men bärande

I dag ges Ida Lindes andra bok Om jag glömmer dig blir jag en annan ut. Den är starkt berörande, skriver Magnus Dahlerus.