Skör Garbo mellan fakta och fiktion

Djävla älskade unge! är en blandning av fakta och fiktion. Författaren har fått tillgång till ett trettiotal brev från den kända stjärnan med skådespelaren/regissören Mimi Pollak som främsta adressat. Hon blev Greta Gustafssons allranärmaste vän. Men Tin Andersén Axell har också fört långa samtal med Mimi Pollak om "Gurra", som Garbo kallade sig under sin ungkarlstid. Man kan säga att breven är bokens ryggrad, och kring breven och Mimi Pollaks minnen har författaren byggt sin egen bild av den vilsna Greta Gustafsson.Den som genom åren upplevt Greta Garbo som gåtfull får inga slutgiltiga aha-upplevelser i boken. Men författaren skapar ändå en bild av en skör människa som fastnade i längtan — hem, tillbaka till tiden vid Dramatens elevskola — bort från allt! Bokens budskap är att Garbo aldrig lyckades lära sig att lita helt på någon. Inte heller kunde hon binda sig vid någon — vare sig man eller kvinna. Om denna bild är sann eller ens sannfärdig är ytterst svårt att veta, men den känns trovärdig, trots att författaren som hon själv säger "låtit fantasin flöda".Den originella boktiteln har hämtats från Brev Nr 6 till Mimi "Mimosan" Pollak, skrivet 1924, och alla breven återges i faksimil. Man kan för övrigt förundras över vilken idyll Sverige var då: ett brev till "Mimi Pollak, Karlstad" kom fram utan krångel!Förlaget skriver att boken är "en fiktiv berättelse, en kärleksroman". Kärleksroman? Ja, men på ett helt annat plan än när vi till vardags tänker på kärleksromaner. Mimi Pollak framstår som hennes stora kärlek i alla avseenden, reservationslös i uttrycket. De flesta uppvaktande karlar i Stockholm och Hollywood fanns bara för en tid i hennes innersta. Fast med Mauritz Stiller var det annorlunda. De levde periodvis tätt ihop, och Greta Garbo blev otröstlig när han dog kort efter återkomsten till Sverige, efter de stökiga år i USA då Garbos stjärna tändes — medan hans slocknade.John Gilbert, alla tiders förste äls­kare, blev hon riktigt förtjust i. Han uppvaktade henne intensivt, och hon drogs med i erotiska lekar framför kameran — och utanför dess synfält. Men det verkar som om det bara var lek, aldrig riktigt allvar. Och när Gilbert fick "stora snuvan" och visade sig vara precis lika ömk­lig som många andra karlar, ja då föll han som en gipsfigur från piedestalen och gick i tusen bitar.Boken lägger tyngdpunkten på Greta Gustafssons uppväxt och ungdomsår. Hur mycket av äckliga gubbar, trista bråk i hemmet, fattigdom och tristess som Greta hade med sig i minneskorgen vet väl ingen, men säkert var det åtskilligt. Hon får en nyckelreplik tidigt i boken: "Så långt bort som möjligt ville jag komma från den här eländiga tillvaron. Jag skulle rymma."Som skurhinksrealistiska betecknas ibland vissa böcker där en utpräglat proletär och fattig vardag skildras. Gretas hem målas upp i dova färger — men med glada, lysande accenter. Pappan, sjuk, alkoholiserad men gla' och go' står i vass kontrast till modern. Hon ska ju hålla ihop allt och få familjen att fungera. Hon blir bitter, och Greta tycker allt är hopplöst. När så pappan dör ger författaren henne ordet: "Saknadens förtvivlan efter pappa var så stor att jag inte kunde tänka på något annat än att pappa var död."Välkända är nog Greta Gustafssons första och enkla jobb: tvålflicka hos en frisör och biträde i PUB:s damkonfektion. En livsavgörande händelse var att hon blev fotomodell! Pub skulle för sin katalog fotografera hattar, och Greta blev utvald: "Då förstod jag vad det var att vara lycklig. Jag blev den viktigaste personen i rummet."Strålkastarljuset, att vara i cent­rum — det var nog en föraning om filmens värld. För nu finns den om hörnet. Efter taffliga reklamfilmare i Stockholm möter hon så småningom "Moje", Mauritz Stiller, den berömde regissören. Han knådar till henne, lär henne nästan allt! Hans (och hennes) film Gösta Berlings saga blir en stor framgång. Sedan blir det Tyskland och så USA.Författaren följer Greta Garbo (för nu är hon Garbo) genom turbulenta år i USA fram till genombrottet. Då har Moje rest hem, han har dött hemma i Sverige, och Greta upplever sig i filmandet som en maskin. Hon orkar knappt med. "Timmarna gick. Dagarna, månaderna, åren seglade förbi mig och försvann" låter författaren Garbo konstatera. Brev till Mimosan tunnar ut. Ännu 1963 skriver hon på svenska. 1970 och 1983 på engelska. Sedan är det slut. Det här är en bok att ta till sig och läsa med eftertanke. Den rör sig i förrädiskt gränsland mellan fakta och fiktion. Men den gör det bra!Bokens slutord i Garbos mun är bittra: "Och jag blev tvungen att fortsätta fly från människor. Resten av mitt liv."