Olyckliga äktenskap vimlar det av i litteraturen, både i romanform och som biografier över verkliga personer. Ett exempel är Hjalmar Söderberg, förra sekelskiftets prisade prosaist och hans hustru Märta med vilken han fick tre barn. Efter en hyfsad start började hon utveckla tecken på sinnessjukdom som gjorde äktenskapet till en plåga. Han ville skiljas, hon vägrade, varpå han flydde till Danmark i förhoppning att som ”förlupen” äkta make kunna genomdriva skilsmässa. Men förgäves. I stället invecklade han sig förhållanden som gav stoff till ett par litterära verk.
Så långt är historien sedan länge välkänd. Nytt och obarmhärtigt ljus kastar en bok skriven av psykiatern Johan Cullberg och bokförläggaren Björn Sahlin: Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof. Utifrån tidigare outnyttjat källmaterial skildrar de med effektivt knastertorr saklighet de övergrepp som den tidens läkarvetenskap i förening med desperata anhöriga utsatte fru Märta för. Utöver kronisk ledgångsreumatism fann hennes läkare enligt journalerna att hon var ”klent begåvad, intrigant, teatralisk, lögnaktig, skamlöst erotisk” med mera. Berövad vårdnaden av sina barn och tidvis inspärrad på asyl framlevde hon ett allt bittrare liv, övergiven av alla.
Skulden för detta får delas mellan kallsinniga anhöriga och en självgod läkarvetenskap. Den äkta mannen Hjalmar framstår heller inte i sympatisk dager. Samtidigt som han klagade över de stora summor som vården av Märta krävde visar bevarade krognotor och vänners vittnesmål att han gjorde av med minst lika mycket pengar på sitt krogliv och en whiskyförtäring som tidvis uppgick till en halv liter om dagen. Skål, och skäms! är det minsta man kan säga.