Emma Leijnses gedigna reportagebok, Godkänt?, om den svenska skolan, landar med perfekt träff i tiden och tidsandan.
Man kan föralldel hävda att reportage om skolan alltid är aktuella, att det är ett område där de flesta känner sig kallade att ha åsikter, om vad som är fel på ”dagens skola”. Ja, skoldiskussioner framstår gärna som vuxenvärldens motsvarighet till elevers rituella missnöje med skolmaten, man ska klaga.
Men jag vill nog ändå påstå att denna eviga diskussion om skola och utbildning just nu, i slutet av vårterminen 2012, är ovanligt intensiv samt väsentlig.
Inte minst gäller det frågan om skolans likvärdighet, något som är inskrivet i läroplanen. Emma Leijnse påminner om att detta inte innebär att alla ska behandlas lika, tvärtom understryker läroplanen att elever kan behandlas olika, om det är vad som krävs för att uppnå det som fastslagits, att alla barn ska ha samma chans att klara sig i den svenska skolan.
Men den svenska skolan struntar i läroplanens grundprincip om likvärdighet. Begreppets innebörd har också förändrats, fram till och med 1980-talet innebar likvärdigheten att alla elever skulle erbjudas samma villkor, samma skola.
Därefter, genom kommunalisering och införande av fria skolval och skolpeng, har ansvaret decentraliserats och lagts på individen, rätten att välja utbildning har blivit det som ska garantera likvärdigheten.
Som Leijnse beskriver det: ”Livets lotteri har under de senaste åren fått större och större betydelse för hur de svenska eleverna klarar skolan”. De senaste tjugo åren har det socioekonomiska betygsgapet blivit större, elever från studievana hem får bättre betyg, medan utvecklingen går åt motsatt håll när det gäller elever med lågutbildade föräldrar. Den svenska skolan kompenserar inte för brister i barnets så att säga medfödda förutsättningar.
Leijnse skriver inte någon entydig eländeshistoria, det finns motbilder, som exempelvis som Augustenborgsskolan i Fosie, ”ett utsatt område” i Malmö.
Att Augustenborgsskolan i dag är ett gott exempel beror på profilering, av attraktiva musikklasser. Och profilerings anses oumbärligt. I SVT:s Agenda medverkade nyligen socialdemokraternas nygamle skolpolitiker Ibrahim Baylan och talade varmt för att skolor måste satsa ännu mer på just ”profilering och marknadsföring”. Det har blivit självklart betrakta också kommunala skolor som ett slags företag.
Från Baylan och andra oppositionspolitiker heter det (förstås) att skoleländet beror på alliansregeringen, som i sin tur (förstås) skyller problemen på socialdemokraternas ”flumskola”.
Men Emma Leijnses bok visar att ansvaret är tvärpolitiskt, trenden med avtagande likvärdighet började på 1980-talet. Därefter har det gått utför, oavsett vilket parti som ansvarat för skolpolitiken.
Likvärdigheten nonchaleras, betyg och kunskapsnivå, utan också läraryrkets status.
Kan man skylla på kommunaliseringen? Åtminstone fanns bättre förmåner för statsanställda lärare. Och det kan vara värt att ha i minnet att statliga lärare som bytte arbetsplats fick behålla sin lön, medan dagens kommunala lärare kan få börja om på lägre nivå, om de väljer att bli lärare i en annan kommun.
Skolan har blivit beroende av kommunalpolitiska prioriteringar, kanske ser man det som viktigare att satsa på äldrevård eller ett simhallsbygge än att öka lärarlönerna.
Men om man försöker skylla allt på kommunalisering och lärarlöner är det bara att, som Emma Leijnse gör på sin reportageresa, bege sig till det i utbildningspolitiska sammanhang närmast mytiska Finland.
Skolsystemet är mycket likt det svenska. Men med några tänkvärda skillnader, Sverige satsar nästan mest i världen på skolan, medan kostnaden i Finland håller genomsnittsnivå.
Och som de flesta vet ligger eleverna i Finland etta på kunskapstoppen, där är läraryrket attraktivt, precis som det var i Sverige fram till 1980-talet. Den populära samt riskabelt populistiska förklaringen att färre invandrare skulle vara orsaken till Finlands topplaceringar håller inte. När man räknar om de så kallade Pisa-resultaten, utan hänsyn till elever med utländsk bakgrund, vinner fortfarande Finland stort över den svenska, dyra skolan.
Emma Leijnse är mån om också att lyfta fram fungerande svenska skolor, utmärkta lärare, kämpande föräldrar och elever som lyckas, trots sämre förutsättningar. Men helhetsintrycket är ändå att vi borde skämmas, kollektivt, för att vi och våra folkvalda, trots god vilja och massor av skattepengar inte förmår garantera alla barn en hygglig skola.