Skogsbrand och ond bråd död

I den första deckaren om kriminalaren Malin Fors, Midvinterblod, var det den kallaste vintern i Linköpings mannaminne. I den nya, Sommardöden, är det den varmaste sommaren i samma stads minne. Och skogsbränderna rasar allt aggressivare för varje dag. Människorna kämpar förgäves mot naturen. Och Malin Fors och hennes kollega Zeke kämpar till synes förgäves mot en ofattbar ondska som lamslagit småstaden. Sveriges samlade journalistkår kan slappna av och åka till Linköping: sommartorkan är över efter att en ung kvinna hittats chockad, sårig och tvättad med Klorin. Men vid liv. Något som två andra unga flickor inte hittas vid. Jakten på en mördare är i gång.

Innan Mons Kallentoft började skriva deckare skrev han skönlitteratur. Det märks. För Kallentoft jobbar med ett litterärt språk på ett sätt som få deckarförfattare gör, det är bitvis subtilt - men ibland är metaforerna något många på en sida. Det är ett litet men, men kanske något för Kallentoft att se upp med inför nästa Malin Fors-deckare.
Så hur hanterar han då den andra delen om samma kriminalare? Tja, inte mycket har ändrats i Fors liv, hennes dotter har blivit fjorton och åkt till Bali med sin pappa Janne, mannen som Fors älskar men omöjligt kan leva med. Hon dricker fortfarande lite för mycket och har Östgöta Correns reporter Daniel Högfeldt i sängen när det behovet finns. Och det är tryggt att möta samma trötta, några år äldre kvinna som lyssnar till historiens röster för att komma nutidens verklighet på spåren.

Precis som i Midvinterblod får också de döda komma till tals, och precis som i den första är det mycket maskar och krälande saker som mördaren, som också talar boken igenom, berättar om. Sommardöden är spännande, som sig bör när det handlar om deckare. Faktum är att det är svårt att sluta läsa - och så ska det ju vara. Samtidigt rör Kallentoft sig i ett ömtåligt människomörker. Jo, jag längtar efter nästa Malin Fors-deckare. Och ingen svensk sommar är väl komplett utan ett bra mord i hängmattan?

Skogsbrand och ond bråd död

Mons Kallentofts nya deckare rör sig i ett ömtåligt människomörker och infriar deckarens krav på spänning, konstaterar Astrid Clason.