Tillsammans med Nobelpristagarna Heinrich Böll och Günter Grass hör Martin Walser, Christa Wolf och Siegfried Lenz till de tyska författare som befunnit sig i täten i den tyska litteraturen sedan andra världskriget. Först de senaste decennierna har ett tydligt generationsskifte blivit synligt. Ändå fortsätter flera av de äldre diktarna att ge ut böcker med oförminskad kraft. Vi i vår generation är ambitiösa och har bra sittfläsk, ville Siegfried Lenz förklara det hela i en intervju för några år sedan. Att uppgörelsen med krigsåren och bearbetningen av tiden därefter givit ett omfattande litterärt stoff, som räcker länge än, är säkert heller ingen obetydlig faktor.
Men det är inte inom den motivsfären som Siegfried Lenz befinner sig i den i svensk översättning utgivna En tyst minut. Denna långnovell eller korta roman utspelas under några sommarmånader vid den tyska Nordsjökusten. Den yttre ramen är en sorgehögtid som ges till minne av en lärare, som omkommit i en olycka. Elever och lärare har samlats i aulan till den skola där läraren var verksam. Romantiteln syftar på denna sammankomst.
I den tysta minuten ryms allt som hänt, medan en av eleverna, den 18-årige gymnasisten Christian, och engelskalärarinnan Stella, som är åtskilligt äldre, utvecklat ett kärleksförhållande. Det är en tät och komprimerad skildring som Lenz åstadkommit. Varje berättelse i hans bok om relationen är laddad med symboler, mångtydigheter och innebörder som når långt utöver själva händelseförloppet. Även namnen har ett eget betydelseplan.
Kärlekstemat står i förgrunden, men det får samtidigt förgreningar till nära relationer på andra håll, mellan föräldrar och barn eller unga människors första omvälvande intresse för det motsatta könet. En framskjuten plats intar likaså själva livsupplevelsen, den förhöjda känslan av att finnas till, som i boken är kopplad till både en intensiv närhet och tillstånd som framkallas av sorg och saknad.
Åtskilligt av Siegfried Lenz framställningskonst bygger på författarens förmåga att mana fram stämningar och skildra en atmosfär. Här visar varsamheten med uttrycksmedlen och den lätta handen vid umgänget med gestalterna på hans mästerskap. Ett vanligt grepp är dessutom en från filmens språk lånad teknik med övertoningar mellan de olika scenerna.
Allra längst når Lenz, när romanen fångar in passagen från ung människa till vuxen man hos den Christian som också är bokens berättare. Framför allt kommer detta till uttryck när pojkäventyrens värld skjuts åt sidan för att undan för undan ersättas av en mera mogen individs tillvaro. Det är den övergångsfasen som ger berättelsen dess helt egna puls. Allt inramat av ett kustlandskap med synintryck, dofter, ljud och rörelser förmedlade med en suverän precision.