Louise Boije af Gennäs håller på att skriva en trilogi om Sverige under 2000-talets första decennium. I centrum finns ett kompisgäng som kämpar med relationer, karriär, liv och död. Första delen, Högre än alla himlar, kom 2010 och nu i del två, Blå koral, är det mitten av 00-talet när vi möter kompisarna igen. Det gnisslar i relationer, karriärer tar fart på riktigt, och när allt börjar sveper en vind över landet som kanske är ett förebud om andra vindar - och vågor - som ska komma.
För det händer mycket i Sverige och världen de här åren, vi minns kanske mest tsunamin, stormen Gudrun och en eller annan politisk groda som har att göra med hästar. Och dessa tre finns med i vad som verkar vilja vara en krönika över en ny tid - ett nytt millennium. Handlingen pendlar mellan Stockholm, Falsterbo och Småland. Här finns lite Thailand och lite Värmland. Tsunamin får ta stor plats, och det är en riktig hållning av Boije af Gennäs, för det är där hon verkligen berättar om en tragedi - i det stora perspektivet, men framför allt den privata tragedin som drabbar kompisgänget och kommer att förändra konstellationens relationer.
Här hade jag önskat att Boije af Gennäs sett att den historien klarar sig alldeles bra på egen hand och låtit den vara en egen roman. Nu drunknar den bland allt annat som hon vill ha med i sin krönika. Ett typiskt exempel: "Stefan stod upp och såg rakt framför sig. Han såg nöjd ut, men hade samtidigt sin vanliga rynka mellan ögonbrynen. Pella visste att han var glad över att Putin hade skrivit under Kyotoavtalet - som gick ut på att alla länder som ratificerat överenskommelsen skulle minska sina utsläpp av växthusgaser - och förbannad för att USA hade vägrat göra detsamma. Pella menade att allt syntes i hans ansikte." Här finns ett av romanens stora problem: förklaringar kring världshändelserna är frekventa, men när Boije af Gennäs försöker kommentera dem blir det liksom mest platt fall, det är tyvärr ofta ett pladder utan annat sammanhang än personerna - som i sig inte heller är gestaltade utan skisserade.
Jag har svårt att få grepp om dem och om den berättelse jag till slut börjar undra om den finns. Jag letar och funderar, men undrar om det inte är ett tv-seriemanus som av misstag blev en roman jag läser. Detaljerna tyder på det, personerna och replikerna tyder på det. Och jag kan inte låta bli att undra var redaktören höll hus. Tyvärr tappar Blå koral också i trovärdighet i många situationer - inte minst för att Boije af Gennäs väljer att uttrycka känslor med stora bokstäver i stället för att gestalta personens förtvivlan, lycka eller uppgörelse med Gud mitt i Småland under rytande Gudrun.
Detta är inte en uppgörelse med en svensk hållning så som Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, eller en bild av en tid i ett litet provinsiellt land i norr. Blå koral vill vara en berättelse om Sverige och en tid men blir en småputtrig middag i en lagom stor Östermalmsvåning under den ärvda kristallkronan med lagom många designernamn nämnda där på sjuan-stolarna. Trevligt och ofarligt där ingenting verkligen bränner, inte ens den historia som verkligen förtjänar en roman: tsunamin och en familjs öde i den. Nu blir jag mest trött av allt pladder, skippar cognacen efter middagen och vill hem till verkligheten.