För inte så längesen fanns en utbredd skepsis mot de mänskliga rättigheterna (MR) i Sverige. Det där var något utländskt, något naturrättsligt och nästan katolskt. Vi kunde minsann bygga en rätts- och välfärdsstat dem förutan. Den där hållningen dyker fortfarande upp ibland som hos barnläkarna som vill förbjuda omskärelse av pojkar, något som skulle bryta mot religionsfriheten och fällas i internationella domstolar.
För det mesta kan dock ingen opåtalt framföra sin kritik mot MR längre. Rättighetsdeklarationerna är svensk lag, och vi är medlemmar inte bara av FN utan också i EU, organisationer som har det okränkbara människovärdet i sin kärna. Mycket av EU-kritiken är trist kverulans, annat är mer begripligt och berättigat. Men kritiken glömmer ofta den civilisatoriska kraft som EU inneburit för kontinenten.
Idén om det icke förhandlingsbara människovärdet rör sig som ett sökarljus genom historien och tycks lysa upp område efter område där vi kan formulera alltmer specificerade idéer om MR. Vem hade trott på 1940-talet när FN antog sina dokument att vi i dag skulle önska att de också hade innefattat rätten att vara homosexuell utan att bli förföljd? Det intressantaste med relationen mellan människovärde och MR är att den upprättar ett samband mellan moral och lagstiftning, en förbindelse som ofta hos oss betraktats som tvivelaktig.
Om hur EU skulle kunna skärpa sin syn på människovärdet och MR samtidigt som unionen skulle kunna utvecklas mot en ”transnationell demokrati” handlar Jürgen Habermas nya bok Om Europas författning som i dag lanseras i många länder. Habermas har haft en ledande ställning i europeiskt tänkande sedan 60-talet. Mycket av vad vi i dag tänker kring begreppet ”offentlighet” kommer exempelvis från honom. På senare år har han uppmärksammats för en oväntad och för en del kanske oönskad dialog med påven. Nu tar han sig an, mitt i en svår kris, att skissa en optimistisk framtid för EU och världen. Modigt!
Boken innehåller tre delar. Först gör Habermas en översikt över relationen mellan människovärde och MR. Därefter penetrerar han det konstitutionella läget i EU i relation till nationalstaterna och de globaliserande krafter som hotar att slå sönder demokratin. I ett appendix finns några artiklar i mer specificerade ämnen.
Resonemangen är mycket tekniska och komplicerade och bygger på djupa kunskaper i idéhistoria, juridik, rättsfilosofi och statsvetenskap. Det åligger nu Habermas alla beundrare – hundratals finns i Uppsala! – att konkretisera idéerna och förpacka dem i en för en större allmänhet begriplig form. Allt som kan göras för att höja den intellektuella nivån i svensk politisk debatt måste göras. Den befinner sig för tillfället på amöbanivå.
Sverige stod utanför de stora krigen, och från vår sida krävs ett visst mått av empatisk fantasi för att begripa den kontinentala erfarenheten. Samtida svensk litteratur reflekterar mycket mera och bättre kring människovärdet än vad politiken gör. Bara ett enda exempel: Steve Sem-Sandbergs roman De fattiga i Lodz kan i det här perspektivet sägas handla om varför Europas folk måste sluta sig samman för att barbariet inte skall kunna få fäste på kontinenten igen.
Habermas resonemang utmynnar i något så förbluffande som en väl underbyggd skiss över hur en världsunion skulle kunna se ut, en grundritning helt utan gråtmild idealism. Han bygger på EU:s idé om det dubbla medborgarskapet i en nationalstat och en union. Staterna skulle inte avskaffas eller tyna bort som i de gamla utrangerade utopierna. Han tänker sig världsmedborgare som tillsammans med staterna konstituerar ett smalare och vassare FN än i dag, en organisation som koncentrerar sig på MR och freden. Så skulle de krafter som globaliseringen släppt loss kunna balanseras, och så skulle världen kunna civiliseras på samma sätt som skett i Europa efter andra världskriget. Sådant sker redan nu, trots Balkankrigen, i EU:s kandidatländer i sydöstra Europa.
Vi i Europas utkant har kanske lättare att sätta oss in denna process i dag i och med migrationen och det globala informationsflödet. För Jürgen Habermas som levt hela sitt över 80-åriga intellektuella liv mitt i Europa är vakthållningen mot förtrycket en självklarhet. Det må förlåtas honom att han ibland drar åt att mest bekymra sig för EU:s kärnländer, men trots allt är hans vision av en världsunion värd att tas på djupaste allvar för människovärdets och de mänskliga rättigheternas skull.