Skimret över Stockholm

Den legendariske litteraturprofessorn Victor Svanberg beskrev en gång Stockholms förfall under Bellmans tid — den epok som vi brukar kalla den gustavianska. Efter ekonomisk expansion under frihetstiden försämrades läget drastiskt på 1760-talet: "En nödtorftig yttre sanering under Gustaf III kunde inte dölja misären", skrev Svanberg.I sin bok om Gustav III:s Stockholm hänvisar den unge författaren Christopher O'Regan inte till Svanberg men hade kunnat göra det, eftersom det är precis mot dennes uppfattning hans egen bok vänder sig.O'Regan är modig nog att driva en tes och denna går ut på att det knappast fanns någon misär att dölja under Gustav III:s tid. I likhet med Tegnér menar han att det låg ett skimmer över Gustavs dagar, men i motsats till Tegnér avser han inte bildningen och vitterheten utan det materiella, dvs just det som Svanberg på sin tid lade vikten vid.Myten om misärenO'Regans bok är ingen vetenskaplig avhandling och att kräva att han skulle gå i dialog med tidigare forskning kan tyckas opåkallat. Men eftersom han lanserar en så djärv tes och säkert vill bli trodd på sitt ord, bör man syna hans framställning som faktiskt bygger på arkivforskning och som rymmer en ambitiös litteraturförteckning. Däremot saknar hans bok de små krumelurer som skulle kunnat göra den till en uppseendeväckande doktorsavhandling i etnologi. Jag syftar på de diskreta notsiffror som — när de förekommer — slår en bro från framställningen över till fotnoten och därifrån till källförteckningen och som gör att man kan bedöma författarens påståenden.Tesen är alltså att påståendena om misär och elände under den gustavianska tiden är en myt. Det är inte endast en lätt korrigering av denna spridda uppfattning O'Regan vill åstadkomma. Inte utan polemisk elegans hävdar han att det ingenstans var så bra att leva som i Stockholm. Resenärer från Polen, Tyskland och Italien är bland hans vittnen och de beskriver en stad där pigor och lakejer är så välklädda att utländska besökare förväxlar dem med deras husbönder.Befolkningen excellerar i ståtliga och färggranna kläder. Smuts finns inte. Alla är läskunniga. Pojkar och flickor, barn till officerare såväl som till soldater går i samma klass, lika präktigt klädda. Den kvinna som prostituerar sig gör det endast för att kunna köpa sig ännu finare kläder. En änka på ett fattighus efterlämnar purpurfärgade sammetsmuddar och skor med mässingsspännen.GeneraliseringarDetta är upptäckter författaren gjort i sina arkiv och eftersom jag inte vill påstå att han ljuger tror jag han generaliserar. På Carolinas handskriftsavdelning har O'Regan funnit handelsbetjänten Johan Hjerpes memoarer, vilka är intressanta redan av det skälet att de är skrivna av en ofrälse. Hjerpe hade en fin garderob; där saknades varken hatt, gröngrå överrock, blygrå frack, broderad sidenväst, svarta byxor av kamelhårsatin, randiga silkes-strumpor, kråsförsedd skjorta, manschetter eller fin halsduk.Svårt att bestrida, men detta kan knappast ha varit regel. Kläderna gav emellertid självkänsla och författaren tycker sig se klassklyftorna utjämnade, vilket också är en överdrift. En utjämning ägde verkligen också rum, eftersom kungen var rädd för att det skulle gå som i Paris 1789 men nog fanns det fortfarande fattiga. En titt i den litteratur kring Stockholms historia som utkom till stadens 750-årsjubileum 2003 ger vittnesbörd om detta, även om man nog kan enas om att just 1780-talet var ett ovanligt hyggligt decennium, då mycket skedde också inom det sociala området. Skulle man korrigera O'Regan kunde man t ex citera vad historikern Lars Ericson skriver om överskärargesällen Mathias Kopp och hans familjs öden i Stockholms historia under 750 år:Familjen både bodde och arbetade på Barnängens område och där föddes de åtta barnen, av vilka tre uppnådde vuxen ålder. Den äldsta dottern, Anna Christina, började som 15-åring tjäna som piga i andras hem. Familjen levde uppenbarligenpå marginalen, för det fjärde barnet, dottern Maria Sophia, blev underhållsbarn hos Allmänna barnhuset från 1785 då hon var fyra år gammal. Det innebär att föräldrarna i tre år fick fyra riksdaler årligen som bidrag under förutsättning att Maria Sophia bodde hemma. Redan tidigt började Maria Sophia arbeta på Barnängen och 28 år gammal, 1809, födde hon en oäkta son som dock avled efter ett år.Medaljen hade således en baksida och det är väl dessvärre så att O'Regan inte dras till de källor som skulle ställa till besvär för honom. Var finns för övrigt Bellman och de stackars sekreterarna?O'Regan vänder sig mot den bild av misären som Per Anders Fogelström förmedlar i sin roman Vävarnas barn men bryr sig inte om att gå in i Fogelströms stora efterlämnade arkiv på Stockholms Stadsmuseum, vilket väl hade legat nära till hands. Men ensidigheten är polemiskt effektiv och det är ju inte kriminellt att skriva böcker utan fotnoter.Det skall också i ärlighetens namn sägas att bilden i O'Regans bok blir dystrare efter hand. Att fångvården var barbarisk — trots kungens egna ambitioner att vara upplysningsman på det området — blir tydligt i boken. Inte heller smusslas det med siffror beträffande barnadödligheten eller pestens härjningar. Polismästaren Liljesparre ansågs vara Europas bästa polis och klarade ju upp mordet på kungen med stor skicklighet, men det hör till saken att han också uppmuntrade ett angiverisystem som kan föra tankarna till 1930-talets Ryssland.Renhållningen på gatornaO'Regan kommer sålunda inte tomhänt tillbaka från källorna. Hans utredning om renhållningen på Stockholms gator är minutiös och central i boken, eftersom det inte minst är bilden med den över gatan tömda pottan som symbol för 1700-talet han vill korrigera. Han hävdar att myndigheterna var närmast maniska när det gällde renhållningen på gator och torg, men gör förvisso en viktig markering när han konstaterar att föreskrift är en sak och efterlevnad en annan.Denna renhållning lades emellertid ut på entreprenad och sköttes så professionellt att den besökande polske kaniken Johannes Baptista Alberttrandi förvånade sig över att man kunde känna gatstenarna genom fotsulan. Sopningen ägde rum innan staden vaknat och i gatsoparnas fotspår följde en vattentät och med pingla försedd skräpvagn som tog emot de sopor hushållen önskade bli av med. Likaså var latrintömningen exemplarisk på Ladugårdsgärde där man exercerade om sommaren.O'Regans metod att lyssna på resenärer från främmande länder är fruktbar. Och han skulle kunnat styrka sin tes om renhållningen, om han hade vänt på resonemanget och även studerat hur svenska resenärer med Stockholmsbakgrund reagerar inför olika fenomen ute i Europa.Låt mig bjuda på två exempel! År 1775 skriver medaljgravören C G Fehrman i sin dagbok från en resa i Frankrike; han har hunnit till Marseille som han finner "otäckt" eftersom invånarna:merendels förrätta sina behover på taken, som regnet sedan avsköljer, eller i pappersstrutar, som utkastas genom fönstret och begärligt upphämtas till gödsel.Ett decennium senare skriver kungens handsekreterare Adlerbeth om Rom dit han följt Gustav III på hans italienska resa:Men även de bättre gatorna äro smutsiga, sopas sällan och renhålles aldrig. De präktigaste byggnader och monument äro omgivna med stinkande träcksamlingar. De kärl, som i andra städer aldrig få uttömmas på gatan, utslås i Rom mitt på dagen, utan att man bekymrar sig om de förbigående som därav kunna träffas.Varför — kan man fråga sig — skulle Fehrman och Adlerbeth reagera så kraftigt inför detta om de vore vana vid liknande ohygieniska förhållanden hemma i Stockholm? Det finns således sådant som styrker O'Regans uppfattning att åtminstone vissa gator var renare än man haft klart för sig.Inom vissa — väl avgränsade områden — rör sig författaren således med både pondus och grandezza. Och skriva kan han.