En författare som låter en vänta i närmare 300 sidor på att en spänningsroman ska bli spännande, kräver en hel del tålamod av sina läsare. Är det någon som kan kosta på sig den lyxen så är det Stephen King, som vet att han har läsare i uppsjö oavsett vad han hittar på. Och när det han hittar på är att skriva en uppföljare till sin storartade succé ”The Shining” (1977) är insatsen ännu lägre. De inbitna King-fansen kommer att sluka den här berättelsen med hull och hår.
För att underhållas av Stephen King i allmänhet och ”Doktor Sömn” i synnerhet, måste man vara en person som roas av övernaturlighet, överflöd och övertydlighet. Det ska sägas direkt att jag inte är den personen, men det betyder inte att den bladvändande förströelsen uteblir helt. Det tar bara väldigt lång tid innan jag kommer dit. Den långa transportsträckan i början är ett sätt att bjuda de som händelsevis inte har läst ”The Shining” på ett sammanhang. Jag har inte gjort det, och att jag minns filmen som en av de otäckaste jag någonsin sett har jag inte mycket för; i efterordet konstaterar King syrligt att han aldrig har förstått varför folk har tyckt att den var så kuslig, och att det är boken som ”enligt mitt förmenande är den sanna historien om familjen Torrance”.
Dan Torrance, den lilla pojken med sin ovanliga förmåga – skimret –, som skrämdes halvt ihjäl av både spöken och sin psykotiska far Jack på hotellet Overlook i 1970-talsromanen, har nu blivit vuxen. När King låter oss möta honom är han en nedgången och omdömeslös alkoholist som planlöst irrar från plats till plats i USA medelst långfärdsbuss. Skimret har han inte blivit av med, även om det mattats av med åren, och spökisarna fortsätter att jaga honom, om än med längre intervaller. När han bakrusig och eländig bestjäl ett engångsligg på hennes sista pengar och dessutom lämnar henne ensam med en uppenbart misshandlad ettårig pojke, når Dan Torrance sin absoluta botten. På tvärs mot sin rastlösa natur och ihärdiga törst, slår han sig ner i den lilla staden Frazier där han börjar en lång och vinglig resa mot nykterhet och förmågan att slå rot. Han får jobb på ett hospis, där hans skimrande egenskaper kommer till pass; han hjälper de döende över till andra sidan, varsamt. Därav smeknamnet, ”Doktor Sömn”.
Om Stephen King hade velat skriva en socialrealistisk roman med vissa mystiska inslag, hade den storyn i sig varit nog. Men för att kunna matcha den isande rysaren ”The Shinings” obevekliga läskighet (ja, jag tänker fortfarande på filmen nu), så behöver King Abra Stone. Hon är den unga flickan som ända sedan barnsben skrämt upp sina föräldrar med sina besynnerliga förmågor – hennes skimmer är oändligt mycket starkare än vad Dans någonsin varit. När hon ser att det finns ett gäng som åker runt i Amerika i husbilskaravan och dödar oskyldiga barn, kontaktar hon Dan på den telepatiska väg som endast skimrande personer har till sitt förfogande. Så börjar deras gemensamma jakt på den sekt av människoliknande varelser som lever av skimrande barns ånga, ”Den Sanna Knuten”.
Att säga mer än så om handlingen i ”Doktor Sömn” är inte värt besväret. Kings drygt 500-sidiga roman har så många trådar och invecklade samband att det inte går att få grepp om dem med mindre än att man läser boken. Det voluminösa är Kings särmärke, och allt är därför antagligen som det ska när det känns som att jag dränks i ordmassan. Överflödet kan jag köpa, även om jag på kultursnobbars vanliga vis föredrar King när han skriver kortare, som i ”Flickan som älskade Tom Gordon” (1999) eller i den icke-fiktiva ”On writing. A memoir of the craft”, där King både personligt och initierat skapar självbiografi och handbok i skrivande i ett.
Det som jag omedelbart gillar med ”Doktor Sömn” är att den, trots sina socialrealistiska stråk och sina kommentarer om det amerikanska samhället, inte utger sig för att vara något annat än det den är: underhållning. Därför retar det mig en aning att King är så övertydlig; det är alldeles för enkelt att klura ut hur saker hänger ihop och vad som ska hända, långt innan det faktiskt gör det. Det gör också att jag aldrig blir riktigt rädd – jag är inte i närheten av det darrande asplöv jag var när jag såg Kubricks filmatisering i ett nedsläckt gymnasieklassrum – även om jag för all del slukar den 150-sidiga upplösningen maniskt.
Varför gör Stephen King det inte lite svårare för mig, tänker jag gnälligt. Men så kommer jag på det: kan det vara så att King låter läsaren förutse saker i förväg, så att vi ska tro att vi också bär på lite av skimret? I så fall, hatten av för Doktor King!