Skickligt skräckbygge

Hjärnmänniskan är en mycket obehaglig historia. Det enklaste är att läsa den som en historia om Hans Hermann Gustavsson som har allvarliga tvångstankar och skulle vara i behov av kognitiv terapi. Alternativt är han schizofren. I hans huvud bor sedan ungdomen en röst som babblar, irriterar och tvingar honom att skriva hundratals traktat med titlar från Pappersmänniskan till Chefstyp I, II och III, och som i situationer som är stressiga för Hermann babblar ramsor av typen "katten, musen tiotusen". Tvångsmässighet alltså.
Det är klart möjligt att det är just så man ska läsa Gabriella Håkanssons tredje roman om Hermann som arbetar som annonsförsäljare på Dagbladet i staden. Som klär sig i bruna nyanser och för små kläder. Det ska smita åt. Man ska vara klädd. Det som skiljer människan från djuren är att hon kan tänka. Och att hon är påklädd. Av styrelsen på arbetsplatsen får han en present - en treveckors vistelse i semesterparadiset Semparangbang. De vill bli av med mig tänker Hermann (eller Hjärnmänniskan) konspiratoriskt.

Hjärnmänniskan är, när den inträder, välkommen av Hermann. Han ser framför sig de intellektuella stordåd de två kan utföra tillsammans. Den briljanta tankens känslokalla krispighet. Det hela sker en kväll när Hermann som vanligt funderar över känslan av osedd ensamhet och känslan av hudlöshet. Att han sett filmen Den osynlige mannen alldeles för många gånger - och fascinerats av scenen när den osynlige blir synlig genom att han klär på sig - spelar roll.
Hermann är inte känd för sin problemlösningsförmåga får vi veta, men så hör han sig själv säga ?Utan kläder är människan ingenting annat än ett djur.? En efter en kommer de, enligt honom, geniala tankarna och till slut hör han ett ljud inifrån hjärnan och provar att säga hallå. Och får svar av en mänsklig röst inne i huvudet.

Det är på resan till Semparangbang, många år och traktater efter detta första möte, som Hjärnmänniskan och Hermann förändras. Hjärnmänniskan ändrar ton. Blir hotfull.
Och här är frågan om när ens egen hjärna blir ens fiende. När man upptäcker att man måste vara vaksam, hålla den i schack. Och det är den förändringen - den slitning som uppstår mellan Hermann och Hjärnmänniskan - som till slut ställer Hermann inför valet att kapitulera eller kämpa mot Hjärnmänniskan. Att frigöra sig, att känna i stället för att tänka. Att klä av sig och känna värmen mot huden. Att bokstavligen bränna sönder monstret där uppe, och själv vara tvungen att betala ett högt pris för sin frihet - en frihet som är en chimär, sina tankar blir man aldrig av med. Här är alltså en symbolisk läsning möjlig. Diskussionen om vad det är att vara människa - är det att känna eller att tänka? Är tankeförmågan det som skiljer oss från djuren? Finns en möjlig mellanväg mellan känsla och tanke? Nej är nog svaret som Håkansson ger. Mellanvägen är stängd för vissa. I det avseendet är Hjärnmänniskan en idéroman av stora mått. En filosofisk diskussion klädd i en lätt absurd dräkt.

Men kanske ska man läsa Hjärnmänniskan som en ren skräckroman. Då skriver Gabriella Håkansson otvivelaktigt in sig i närheten av H P Lovecraft och de andra mästarna. Då är Hjärnmänniskan faktiskt en liten människa som krafsar i Hermanns huvud, som gnyr och gnäller och kontrollerar honom. Hjärnmänniskan sover långt bak i huvudet och krafsar sig fram mot pannloben när det är dags att tala, tala, tala. Eller så befinner den sig i vänster tinning. En varelse som har total kontroll över den hjärna han intagit. Då blir det så där mörkerläskigt - men oavsett vilken läsart man väljer är Gabriella Håkanssons tredje roman ett mycket skickligt bygge av skräck, filosofi och berättelse.

Skickligt skräckbygge

Gabriella Håkanssons i dagarna utgivna roman Hjärnmänniskan är en imponerande berättelse, skriver Astrid Claeson.