Skeppsgossen som blev sjöhjälte

Begreppet klassresa myntades, såvitt jag minns, på 60-talet. Termen syftar på den sociala mobilitet som utlöstes under de första efterkrigsdecennierna sedan arbetarklassen börjat skicka sina barn till realskolor, gymnasier och universitet. Om man vidgar det perspektivet kan man hävda att klassresor är ett modernt fenomen som hänger samman med liberaliseringsvågen under 1800-talet, 1842 års riksdagsbeslut om skolplikt för alla barn och de nya chanser för kreativa entreprenörer som dök upp i det framstormande industrisamhället. Bakom den tesen skymtar också en föreställning om det förmoderna ståndssamhället som en bottenfrusen struktur där alla visste sin plats i den hierarkiska pyramiden och där det var nästan omöjligt att kliva över de sociala skrankorna.

Detta är dock en missvisande bild. Uppkomlingar har tagit sig fram till parnassen i alla tider. Många av 17- och 1800-talets adelsätter grundades, för att ta ett exempel, av tappra och brutala soldater under stormaktstidens krig eller av flitiga skrivare i det kungliga kansliet som blev adlade för sina insatser. Gustav II Adolfs lärare Johan Skytte, som blev både riksråd och friherre och stod på höjden av sin tids bildning, var son till en Bengt Nilsson, en skräddare som klättrat uppåt på samhällsstegen och blev borgmästare i Nyköping. Sigbrit Willoms, den danske unionskungen Kristian II:s mångomsjungna grå eminens bakom tronen, var en holländsk köpmansänka som öppnat ett värdshus i Bergen. För övrigt kan nämnas att Karl XIV Johan, den första bernadotten på Sveriges tron, var son till en obetydlig prokurator (åklagare) i den lilla sydfranska staden Pau.

En vacker klassresa gjorde Johan Puke, sjöhjälten som ledde den svenska flottans berömda utbrytning ur den viborgska viken under Gustav III:s krig mot Ryssland 1788-90. Puke började sin kometkarriär som skeppsgosse på ett av flottans transportfartyg 1761, när han nyss fyllt tio år, och slutade som greve och en av det "svenska rikets herrar" efter kriget mot Norge 1814. Han var utomäktenskaplig son till Maria Branting, som tjänade som piga på ett värdshus i Ronneby, och den äventyrlige underofficeren Johan Puke. Fadern, som aldrig brydde sig om sin son, deltog i det rojalistiska statskuppsförsöket 1756 och avrättades tillsammans med andra kuppledare. Maria gifte sig med en skräddare Sweitzer som i sinom tid fick jobb som timmerman på kronans skeppsvarv i Karlskrona. Att den lille 'oäktingen' fick bidra till den fattiga familjens försörjning från mycket tidig ålder är självklart.
Om Johan Puke, skeppsgossen som blev chef för örlogsbasen i Karlskrona och den svenska flottans överamiral, har Hans Norman och Erik Wallström skrivit en läsvärd biografi. Den flitige Uppsalahistorikern Norman har tidigare publicerat ett flertal böcker, bland annat om kolonin Nya Sverige och den svenska skärgårdsflottan under 1700-talet. Wallström har också behandlat skärgårdsflottans roll under det svensk-ryska kriget 1788-90.

Söner till adelsmän och 'ofrälse ståndspersoner', som fötts med guldsked i mun, sökte sig ofta till kavalleriet av statusskäl. För att göra karriär inom kavalleriet krävdes det dock inga mer avancerade kunskaper förutom att rida och strida. Ambitiösa unga män som saknade pengar och socialt kapital valde istället de så kallade genivapnen - artilleriet, flottan och befästningskonsten - där tekniska och teoretiska kunskaper vägde tungt vid befordran. Den unge Puke satsade stenhårt på utbildning. Redan den första vintern, när sjöfarten låg nere, började han studera på skeppsgossekårens skola. Under de följande vintrarna deltog han i undervisningen på de navigations- och artilleriskolor som fanns i Karlskrona.Vid nitton års ålder tog Puke examen i sjöartillerivetenskap och tog sedan tjänst på brittiska fartyg. Från 1778 till 1783 tjänstgjorde han i den franska örlogsflottan och deltog bland annat i ett antal sjöslag mot britterna under det nordamerikanska frihetskriget.
Efter det viborgska gatloppet, och freden i Värälä i augusti 1790, återvände den fyrtioårige Puke till Karlskrona som sjöhjälte. Tiden var mogen att stadga sig. Redan före krigsslutet köpte han godset Göholm utanför Ronneby. Hösten 1792 friade han till den sjuttonåriga grevinnan Christiana Giertta. Men i själva verket var äktenskapet en ekonomisk transaktion mellan Puke och brudens mor, konstaterar författarna. Friherrinnan Dorothéa Agneta hade hamnat på obestånd sedan maken dött och fideikommisset Bona övergått till en ogin släkting.

Uppkomlingen Johan Puke, som blev konteramiral 1794 och adlades tre år senare, köpte in sig i samhällseliten. I utbyte mot social prestige kunde han erbjuda änkan Dorothéa och den unga dottern Christiana, som riskerade att hamna på glasberget, en tryggad försörjning till döddagar. Normans och Wallströms Puke-biografi kastar ett intressant ljus över de överlevnadsstrategier som stod till buds för målmedvetna klassresenärer och deklasserade adelsfamiljer under den gustavianska epoken.

Skeppsgossen som blev sjöhjälte

Hans Normans och Erik Wallströms läsvärda biografi över Johan Puke (1751-1816), den svenska flottans överamiral och statsråd, tecknar en imponerande klassresa, fastslår Carl Johan Gardell.