Föreställ dig, kära läsare, att du är tjugofyra år, bor i andrahand i centrala Paris, och (i teorin) läser konsthistoria men egentligen arbetar för rena fickpengar med att skriva nedsättande kommentarer på nätet. Och att du en vacker dag på en typisk parisisk bistro av ren tankspriddhet tappar bort ett kuvert med tiotusen euro som inte ens var dina egna... Så går det för Mathilde Salmon, huvudpersonen i den ena av Anna Gavaldas två berättelser i ”Livet vi drömde om”. Efter ”Tillsammans är man mindre ensam” och ”Lyckan är en sällsam fågel” behöver Gavalda ingen presentation som en både medkännande och underhållande skildrare av människors vardagssorger och drömmar. Hennes berättarteknik är originell och uppfriskande. Berättaren i ”Mathilde” är ibland titelpersonen själv, och ibland en synlig och allvetande berättarröst som både vänder sig till huvudpersonen och till läsarna. Även Mathilde tilltalar en osynlig publik, som om hon levde för öppen ridå. I volymens andra berättelse ”Yann” är huvudpersonen berättarjaget. Titelgestalterna Mathilde och Yann är sinsemellan mycket olika, men båda lever i nuet och allting omkring dem tycks flyta förbli som ett okontrollerat händelseflöde.
Mathilde har svårt att finna sin plats i tillvaron. Den färska sorgen efter en alltför tidigt avliden mamma och ilskan över faderns svek berättas mellan raderna men egentligen är Mathilda en person utan fotfäste och lika kaotisk som den samling minnen som hon bär på i sin handväska. Det är först i berättelsens andra del som Mathildes tidigare förbindelse med en författare och dennes kombinerade avskeds- och kärleksbrev får oss att förstå hennes nuvarande liv. Ibland lyser en rasande och hämndlysten Cécile från Sagans ”Bonjour tristesse” igenom henne. För det mesta är hon dock med sin tafatthet och sin lätt infantila syn på tillvaron en fransk och mer temperamentsfullt pratsam men lika tankspridd variant av Bridget Jones. Men ett oväntat möte sker och en märklig förälskelse tar sin början mellan Mathilde och kocken Jean-Baptiste som går runt med en låda full av slipade knivar och som räddar Mathildes borttappade väska med de tio tusen euron i.
Yann som arbetari en juvelerarbutik är ett barn av nittiotalet – uppväxt i ett välmående hem men med sin generations tidigt inpräntade och ständigt dåliga samvete för allt från klimatfrågan till globala sociala orättvisor. Vid tjugosju och som sambo är han också mest en betraktare av sin omgivning, han flyter med händelsernas ström, tills mötet med grannen och småbarnsmamman Alice får honom att upptäcka nya sidor hos sig själv.
För Gavalda är Paris viktigt, såväl den synliga medelklasstaden som den osynliga med dess språkförbistring och underbetalda immigrantarbetare. Mathilde och Yann är organiskt sammanväxta med den anonyma och likgiltiga staden med dess blandning av språk och nationaliteter, med dess ambivalens mellan Ella Fitzgerald och modern pop och med matdofter från världens alla hörn.
Hos Gavalda bubblar språket formligen och orden slungas ut i kaskader i ett sådant rasande tempo att det ibland är lika svårt att hänga med som i ett twitterflöde. Det kanske är så man fångar skärvor av en globaliserad och mediedominerad vardag. Men gestalterna förblir snarare typer än individer och i ”Yann” blir stilen ofta så ryckig och jäktad att jag inser att jag aldrig blir riktigt berörd av huvudpersonens tankar och intryck. Den här gången glider Gavaldas historier förbi som flimrande bilder som aldrig får fäste i mig på riktigt.