Livet tar inte alltid den väg man önskar. Olyckor, död eller som i Beate Grimsruds senaste roman, En dåre fri, psykisk sjukdom. Schizofreni, okontrollerbar. Redan som barn hör huvudpersonen Eli den första rösten tala inom sig. Espen. Med åren blir de allt fler. Allt mer högröstade. Befaller henne att göra de mest underliga saker. Tvångsmässiga rörelser, våldsamma utbrott, ett våldsamt självskadebeteende och självmordstankar.
Eli har mycket att kämpa mot, redan i början av livet. Dyslexi, ett gravt synfel och föräldrar inkapabla sitt föräldraansvar. Frågan är om inte åtminstone pappan har någon form av psykisk sjukdom. Han är självmordsbenägen och oförmögen att behålla ett enda jobb och än mindre de pengar han någon gång tjänar.
Men allt är inte becksvart. Eli är begåvad. Med råge. Skriver berättelser redan som barn och får dem publicerade. Är påhittig som få. En överlevare. Vad annat kan man kalla henne med allt hon har att kämpa emot. Alla turer på psykavdelningen där hon med tiden blir tvångsintagen, ibland i åratal. Rädslorna, fobierna och rösterna som pratar inom henne, befaller henne och tvingar henne till en form av ickeliv.
Ja, Eli bär en oerhörd styrka och klarar av denna tärande sjukdom, denna bräcklighet, denna balansgång mellan viljan att leva och att inte orka fortsätta leva.
Till viss del är det förståeligt att det också finns ett visst mått av självförhärligande i texten, känslan av att vara unik och speciell för vårdpersonal och omgivning. Om inte annat för att kompensera den totalt självutlämnande beskrivning som Grimsrud gör av en sjukdoms värsta sidor. Det är ingen vacker bild. Den är sorglig, ibland näst intill outhärdlig att läsa om. Hur ska det då inte vara att leva mitt i det? För så verkar det trots allt vara för författaren. Det som börjar som en roman kryper sakta in under huden på såväl läsaren som författaren. Det man tidigt anar blir med ens blixtrande klart då huvudpersonen Eli får sin första roman antagen. Och den heter samma sak som Beate Grimsruds. Det som börjar som en roman visar sig i själva verket vara en förtäckt självbiografi. Något Grimsrud senare i berättelsen också kommenterar själv:
”Jag fick berättelser, gåvor i natten. Jag blev mest glad för den lilla flickan som är jag. /Men jag vill inte bli någon offentlig patient. Jag tröstar mig med att en roman är en roman och bara speglar skärvor av verkligheten. Hur man tror det var och hur man önskade att det varit. Skärvor av det olevda livet.”
Skärvor så levande gestaltade. Så fantastiska i sin sorgliga skrud. Och som alltid med Beate Grimsrud vid pennan, stilistiskt fullbordat. Vackert. Och oerhört gripande.
”Men ändå är detta att skriva en bok att låta en bit av mig leva ett liv. /Nu skriver jag. Nu skriver jag och natten får ett värde.”