Jag tänker ofta att det skulle vara svårt att bosätta sig i Sverige. Det vi här har i välstånd saknar vi i glädje, vardagligt umgänge och kommunikation. Ni vet det där som klistras på oss i väst: vi har en själslig kris som fattiga länder inte har. Nigeria är Afrikas största land till befolkningen. Under kolonialtiden trycktes den inhemska kulturen ner på olika sätt. Sedan självständigheten 1960 har våldet varit närvarande. Det har varit inbördeskrig, militärt förtryck, etniska motsättningar, rebellgrupper och kriminella gäng som gjort vardagen svår. Med början i november 2009, då landets president Umaru Yar’Adua insjuknade, blev läget alltmer instabilt. I vår är det nyval, Yar’Adua dog i maj.
Likt många av personerna i novellerna i Chimamanda Ngozi Adichies nya bok, Det där som nästan kväver dig, delar författaren sin tid mellan USA och Nigeria. Hennes roman En halv gul sol som kom ut 2007 i svensk översättning handlade om Biafra, ett namn tätt förknippat med svält och krig till följd av inbördeskriget mellan Nigeria och utbrytarregionen från 1967 till 1970.
I en av novellerna i den nya boken skriver författaren om en muslimsk kvinna och en kristen som gömmer sig i en lite butik medan ett upplopp pågår på gatorna. Båda har de någon de älskar där utanför i vimlet. Den kristna kvinnan får den muslimska kvinnans sjal att binda om ett sår. Motsättningar är några fås angelägenhet som drabbar alla. De vanliga människorna hjälper varandra. I några noveller möter vi olika nigerianska kvinnor i USA med materiellt välstånd i en själsligt frusen tillvaro. Här finns en saknad, inte efter våld förstås men kanske efter hunger: alltför stor mättnad skapar en välfärdsångest säger en av kvinnorna i novellerna. Gemensamt för karaktärerna är att de lider av ensamhet, de står utanför och betraktar liv utan att delta. De har inte hittat några naturliga umgängen att ingå i. De är bara främmande.
Men Adichie idealiserar inte livet i Nigeria. Hon berättar i stället om sexism och våld. På det hela taget beskriver hon specifika händelser. Hon skildrar några homosexuella, vilket fortfarande är tabu i många afrikanska länder och några kvinnors utsatthet. I en novell om ett författarseminarium i Sydafrika tar hon itu med bilden av Afrika som en enda kultur och slår hål på föreställningen om att läraren, eller seminarieledaren vet vad litteratur är. Han är bara självgod och känslolös.
Adichie skriver med skärpa och gör skarpa iakttagelser. Översättningen är följsamt transparent genomförd av författaren Ragnar Strömberg. I tolv noveller beskriver Adichie – om man försöker sammanfatta det – hur svårt det är att vara människa. Hur vi aldrig kan göra oss fria från vårt ursprung och att det ofta finns omständigheter som gör våra liv bra på ett sätt men sämre på ett annat. Att vi alla, djupt inne i oss själva, har en sanning som vi vill bevara även om det kostar oss mycket.
Och här lämnar Adichie något att önska: för i detta finns också grunden för fundamentalistens vilja till våld. Att med högburet huvud bevaka den egna sanningen. Jag hade velat se var öppningarna finns. Inte bara en muslimsk sjal om ett kristet sår – utan också människor som böjer sig utan att brista, för att sedan resa sig. Många av Adichies karaktärer kapitulerar undergivet i novellens sista mening – kanske så som den afrikanska kulturen historiskt behövt göra.
Men i den sista novellen Den hårdnackade historikern är det annat. Grace åker in till tingsrätten i Lagos och ändrar sitt namn till Afamefuna som ett steg i att återerövra södra Nigerias historia, hon gör upp med osynliggörandet av den afrikanska kulturen – och då handlar det inte om att locka turister, utan ursprung och identitet. I grunden hyser Adichie en vrede gentemot förtrycket som hon nyanserat låter komma ut i några mycket läsvärda noveller.