Skarpsynt skildring av en pojkes uppväxt

Det första minnet handlar om att bli övergiven. En kylig senvinterdag skickar pojkens mamma honom till lekplatsen med Nanna, som är snäll, men alltid stakar sig när hon läser sagor för honom. Men de kommer hem i förtid, eftersom han känner sig uppstoppad i de tjocka kläderna och bara går och tjurar.När de kommer tillbaka upptäcker han att hans mamma håller på och packar sin stora resväska. Hon berättar att hon ska resa till Spanien med en väninna och måla tavlor och inte komma tillbaka förrän efter sommaren. Och hon måste resa utan honom. Inga små pojkar från Sverige får följa med dit, säger hon, eftersom de kan bli sönderbrända av den heta spanska solen. I garderoben har hon lämnat en present i ett glansigt papper som han ska få om han är snäll och inte gråter när hon går till taxin.Men pojken gråter, för även om han bara är fem år gammal förstår han allting: Mamma hade tänkt åka i väg medan han var på lekplatsen utan att ens säga adjö.Erik Löfvendahls nya bok Pojken med tigerhjärtat är en tonsäker och inkännande berättelse om en liten pojke som växer upp med en ensamstående mamma. Pappan är sjöman och konstnär och dålig på att passa tider.Snart kommer emellertid en annan man in i deras liv, och pojken får en lillebror och en lillasyster — kärleksbarn, kallar mamman dem. Men det är också en kärlek som omfattar många gräl, och mamman sitter allt oftare uppe på vinden med sina oljemålningar och styvpappan sover i den mögelluktande gillestugan, och på nätterna hörs skrik från köket.Den barndom Erik Löfvendahl beskriver präglas emellertid inte bara av svek, ensamhet och våld. De flesta av de upplevelser som skildras i boken är tämligen allmängiltiga. Där finns till exempel bilutflykterna med familjen. Den första småstölden — en grabbnäve tioöringar. De tuffa pojkarna i skolan som retas. Småsyskonen som anländer en efter en, och känslan av att skuffas åt sidan.Det kanske mest intressanta med Pojken med tigerhjärtat är kanske just detta att det inte riktigt går att avgöra om det är en lycklig eller olycklig barndom som skildras. Det är en barndom helt enkelt, och att växa upp är besvärligt, även under de bästa omständigheter. Men inte ens en svår barndom saknar ljusa stunder.Pojken med tigerhjärtat är full av intressanta och träffsäkra iakttagelser. Erik Löfvendahl kommer mycket nära sitt unga alter egos sätt att uppleva världen. Han berättar i fragment och byter ofta berättargrepp, skiftar ledigt mellan första och tredje person och växlar någon gång till mormoderns perspektiv, vilket får boken att kännas mycket dynamisk.Den hade dock vunnit på en större tematisk stringens. Erik Löfvendahl följer många olika spår i berättelsen, men inget av dem blir särskilt väl utforskat. Pojkens möte med sin biologiske far är till exempel obegripligt kortfattat beskrivet.Denna ytlighet går också igen i gestaltningen. Pojken är utan tvivel en vaken och klarsynt iakttagare av vuxenvärldens absurditeter, och Erik Löfvendahl registrerar noggrant vad han upplever men inte hur dessa erfarenheter formar honom. Som utvecklingsroman övertygar boken inte.Pojken med tigerhjärtat är ändå värd att läsa för det förbluffande säkra barndomsperspektivet. Erik Löfvendahl återskapar skickligt hjälplösheten, beroendet och osäkerheten, men också det förunderliga i att ta de första stegen ut i livet. Han får läsarenatt faktiskt minnas hur det var.