Ăr du lĂ„ngskallig eller kortskallig? Det fanns en tid i vĂ„rt nyss förflutna dĂ„ svaret tillmĂ€ttes vetenskaplig betydelse. DĂ„ formen pĂ„ huvudet var viktigare Ă€n substansen mellan öronen. "SkallmĂ€tning" skulle idag bara ha ett löjets skimmer över sig, om det inte vore för att döden i form av Förintelsen lurar bakom terminologin. SkallmĂ€tningen i Sverige, som inleddes vid sekelskiftet och kulminerade vid Rasbiologiska institutet i Uppsala mellan 1921 och 1935, inspirerade och legitimerade Hitlers forskare. Den lade en grund för nazisternas raslagar och massmord.
Detta Àr huvudtesen i Maja Hagermans brett upplagda och spÀnnande biografi över rasbiologins största namn i Sverige, lÀkaren Herman Lundborg.
Redan i titeln talas om hans "gÄta". Herman Lundborg (1868-1943) mÄste ha varit en sammansatt personlighet. Han startade sin bana 1901 som ambitiös psykiatriker pÄ UllerÄker, Uppsala hospital. Bland patienterna behandlade han Fröding, bÄde empatiskt och insiktsfullt. Hela livet förblir Lundborg en lyssnande man, inte minst kvinnornas förtrogne, skriver Maja Hagerman. Men psykiatrins begrÀnsningar frustrerar. Lundborg lockas av rashygienens möjligheter, och reser till Blekinge och mÀter. PÄ Listerlandet fann han bÄde rasblandning och inavel, och pekar i sin iver ut en fjÀrdedel av Listerborna som degenererade.
I hela Sverige rÀknar han med att en dryg kvarts miljon mÀnniskor var undermÄliga - sinnessjuka, idioter, imbecilla, epileptiker och kroniska alkoholister; dÀrtill de socialt urartade: vagabonder, förbrytare, prostituerade och andra lösslÀppta. Lundborg kommer med tiden att föresprÄka massterilisering, som sÄ mÄnga andra i det svenska etablissemanget, frÄn vÀnster till höger. Men Lundborg gÄr ett steg lÀngre. Han nöjer sig inte med "hygienen". Han Àr rasbiolog - och odlar tanken att vissa raser stÄr över andra. Högst strÄlar den nordiska rasen - lÄngskallig, förstÄs. Vurmen för Norden har prÀglat vÀrlden, sÀrskilt Tyskland, sedan Wagners tid.
Herman Lundborg gifter sig med sköterskan Thyra. I kÀrleksbrev drömmer han om deras andlösa möte över "den stora buktumören, du minns". De unga vÀljer mottot "plikten framför allt". Tidigt söker sig Lundborg till Lappland för att mÀta samer och finnar. Hans strapatsrika vandringar i fjÀllbygden och alla möten med lappmarkens folk fÄr stort utrymme i boken. Maja Hagermans tes Àr att rasbiologerna, liksom andra auktoriteter, kunde agera friare i norr Àn i söder. Samer och finnbönder tog vÀnligt emot nÀr doktorn klampade in i kÄtor och skolor med sina mÀtinstrument och kameror. Skarpsynt beskriver Hagerman fotografiets avgörande roll för rasbiologerna. Lundborgs första succé Àr just en fotoutstÀllning över "Svenska rastyper".
Det framgÄr att Lundborg blev bergtagen av fjÀllvÀrldens skönhet och folk. Snart tillbringar han halva Äret pÄ vandring och försummar Thyra. I stÀllet blev unga lÀrarinnor hans assistenter och Àlskarinnor. Som mogen man fick professorn barn med en av dem. FinskÀttade Maria Isaksson frÄn Lappland blev till slut hans andra hustru. Den fanatiske rasbiologen ingick alltsÄ sjÀlv Àktenskap över rasgrÀnserna. Maria blev en nyckel till gÄtan Herman. TyvÀrr fÄr vi inte veta sÄ mycket om henne. KÀllorna Àr magra.
De svenska forskare som först talade om behovet av ett rasbiologiskt institut var Gustaf Retzius och Carl Magnus FĂŒrst i Lund. De hade sedan sekelskiftet mĂ€tt skallar pĂ„ 34 000 bevĂ€ringar, och det imponerade. Tyska kollegor lockade med medlemskap i rashygieniska föreningen, men Retzius och FĂŒrst var skeptiska. Det blev Lundborg som hakade pĂ„ i stĂ€llet. 1921 startade han sitt institut, samma Ă„r som Sverige fick allmĂ€n röstrĂ€tt och blev demokrati pĂ„ riktigt.
Han fick pengar och stöd av alla; lÀkarkollegor, Uppsala universitet, riksdagens bÄda kamrar, alla riksdagspartierna och delar av storfinansen och kyrkan. 1921 var Lundborg svaret pÄ den högst begripliga frÄgan; hur skulle Sverige bÀst utvecklas till en modern vÀlfÀrdsstat? Hur skulle de friska och starka frodas? Kunde vetenskapen göra "folkmaterialet" bÀttre? SÄ att vi i framtiden slapp tÀrande sjuka, svaga, bristfÀlliga individer?
Bland de som applĂ„derade fanns upplysta radikala reformvĂ€nner som Ellen Key och lĂ€karen och folkbildaren Hjalmar Ăhrvall. Maja Hagerman nĂ€mner detta med visst moralistiskt darr pĂ„ rösten, men berör inte den intressantare frĂ„gan: varför kastade sig alla dessa kloka mĂ€nniskor i armarna pĂ„ rasbiologerna just vid denna tid? Trettio Ă„r tidigare var det samma mĂ€nniskor som rev för att fĂ„ luft och ljus, slogs för röstrĂ€tten, för de fattigas förkovran och bĂ€ttre sjukvĂ„rd, startade föreningen Verdandi och spred kunskap. Men det verkar som att sjĂ€lva vetenskapen degenererar vid denna tid, kanske eldad av modernisternas snabba triumfer pĂ„ tjugotalet? FrĂ„gan kan och bör studeras vidare.
Dock â intresset för skallmĂ€tning svalnar betĂ€nkligt i Sverige pĂ„ trettiotalet, men tilltar i Tyskland. Maja Hagerman lĂ€ser ur ett beundrande brev till institutet frĂ„n Heinrich Himmler sjĂ€lv, SS:s chefsideolog. Ett bevis, menar Hagerman, pĂ„ att Lundborgs "rasforskning kom att utgöra ett slags kvitto, en utifrĂ„n kommande bekrĂ€ftelse" pĂ„ den tyska raspolitiken.
Det Àr nog riktigt. Men det Àr ocksÄ en bekrÀftelse pÄ att det var just i Tyskland man lyssnade pÄ Herman Lundborg. Hemma i Sverige tog etablissemanget lika tydligt avstÄnd frÄn Hitlers raslagar. Att man dÀremot var flink med steriliseringsknivarna pÄ social grund, i kampen mot "halvidioter" och alltför "sensuella" unga kvinnor, Àr ocksÄ sant. Men det Àr delvis en annan historia.