Är du långskallig eller kortskallig? Det fanns en tid i vårt nyss förflutna då svaret tillmättes vetenskaplig betydelse. Då formen på huvudet var viktigare än substansen mellan öronen. "Skallmätning" skulle idag bara ha ett löjets skimmer över sig, om det inte vore för att döden i form av Förintelsen lurar bakom terminologin. Skallmätningen i Sverige, som inleddes vid sekelskiftet och kulminerade vid Rasbiologiska institutet i Uppsala mellan 1921 och 1935, inspirerade och legitimerade Hitlers forskare. Den lade en grund för nazisternas raslagar och massmord.
Detta är huvudtesen i Maja Hagermans brett upplagda och spännande biografi över rasbiologins största namn i Sverige, läkaren Herman Lundborg.
Redan i titeln talas om hans "gåta". Herman Lundborg (1868-1943) måste ha varit en sammansatt personlighet. Han startade sin bana 1901 som ambitiös psykiatriker på Ulleråker, Uppsala hospital. Bland patienterna behandlade han Fröding, både empatiskt och insiktsfullt. Hela livet förblir Lundborg en lyssnande man, inte minst kvinnornas förtrogne, skriver Maja Hagerman. Men psykiatrins begränsningar frustrerar. Lundborg lockas av rashygienens möjligheter, och reser till Blekinge och mäter. På Listerlandet fann han både rasblandning och inavel, och pekar i sin iver ut en fjärdedel av Listerborna som degenererade.
I hela Sverige räknar han med att en dryg kvarts miljon människor var undermåliga - sinnessjuka, idioter, imbecilla, epileptiker och kroniska alkoholister; därtill de socialt urartade: vagabonder, förbrytare, prostituerade och andra lössläppta. Lundborg kommer med tiden att förespråka massterilisering, som så många andra i det svenska etablissemanget, från vänster till höger. Men Lundborg går ett steg längre. Han nöjer sig inte med "hygienen". Han är rasbiolog - och odlar tanken att vissa raser står över andra. Högst strålar den nordiska rasen - långskallig, förstås. Vurmen för Norden har präglat världen, särskilt Tyskland, sedan Wagners tid.
Herman Lundborg gifter sig med sköterskan Thyra. I kärleksbrev drömmer han om deras andlösa möte över "den stora buktumören, du minns". De unga väljer mottot "plikten framför allt". Tidigt söker sig Lundborg till Lappland för att mäta samer och finnar. Hans strapatsrika vandringar i fjällbygden och alla möten med lappmarkens folk får stort utrymme i boken. Maja Hagermans tes är att rasbiologerna, liksom andra auktoriteter, kunde agera friare i norr än i söder. Samer och finnbönder tog vänligt emot när doktorn klampade in i kåtor och skolor med sina mätinstrument och kameror. Skarpsynt beskriver Hagerman fotografiets avgörande roll för rasbiologerna. Lundborgs första succé är just en fotoutställning över "Svenska rastyper".
Det framgår att Lundborg blev bergtagen av fjällvärldens skönhet och folk. Snart tillbringar han halva året på vandring och försummar Thyra. I stället blev unga lärarinnor hans assistenter och älskarinnor. Som mogen man fick professorn barn med en av dem. Finskättade Maria Isaksson från Lappland blev till slut hans andra hustru. Den fanatiske rasbiologen ingick alltså själv äktenskap över rasgränserna. Maria blev en nyckel till gåtan Herman. Tyvärr får vi inte veta så mycket om henne. Källorna är magra.
De svenska forskare som först talade om behovet av ett rasbiologiskt institut var Gustaf Retzius och Carl Magnus Fürst i Lund. De hade sedan sekelskiftet mätt skallar på 34 000 beväringar, och det imponerade. Tyska kollegor lockade med medlemskap i rashygieniska föreningen, men Retzius och Fürst var skeptiska. Det blev Lundborg som hakade på i stället. 1921 startade han sitt institut, samma år som Sverige fick allmän rösträtt och blev demokrati på riktigt.
Han fick pengar och stöd av alla; läkarkollegor, Uppsala universitet, riksdagens båda kamrar, alla riksdagspartierna och delar av storfinansen och kyrkan. 1921 var Lundborg svaret på den högst begripliga frågan; hur skulle Sverige bäst utvecklas till en modern välfärdsstat? Hur skulle de friska och starka frodas? Kunde vetenskapen göra "folkmaterialet" bättre? Så att vi i framtiden slapp tärande sjuka, svaga, bristfälliga individer?
Bland de som applåderade fanns upplysta radikala reformvänner som Ellen Key och läkaren och folkbildaren Hjalmar Öhrvall. Maja Hagerman nämner detta med visst moralistiskt darr på rösten, men berör inte den intressantare frågan: varför kastade sig alla dessa kloka människor i armarna på rasbiologerna just vid denna tid? Trettio år tidigare var det samma människor som rev för att få luft och ljus, slogs för rösträtten, för de fattigas förkovran och bättre sjukvård, startade föreningen Verdandi och spred kunskap. Men det verkar som att själva vetenskapen degenererar vid denna tid, kanske eldad av modernisternas snabba triumfer på tjugotalet? Frågan kan och bör studeras vidare.
Dock – intresset för skallmätning svalnar betänkligt i Sverige på trettiotalet, men tilltar i Tyskland. Maja Hagerman läser ur ett beundrande brev till institutet från Heinrich Himmler själv, SS:s chefsideolog. Ett bevis, menar Hagerman, på att Lundborgs "rasforskning kom att utgöra ett slags kvitto, en utifrån kommande bekräftelse" på den tyska raspolitiken.
Det är nog riktigt. Men det är också en bekräftelse på att det var just i Tyskland man lyssnade på Herman Lundborg. Hemma i Sverige tog etablissemanget lika tydligt avstånd från Hitlers raslagar. Att man däremot var flink med steriliseringsknivarna på social grund, i kampen mot "halvidioter" och alltför "sensuella" unga kvinnor, är också sant. Men det är delvis en annan historia.