Skarpa Sverigebilder med politisk udd

Att skriva reportage och att skriva lyrik verkar vara ganska olikartade sysselsättningar, men ibland kan de fylla nästan samma funktioner. Samtidigt som några av våra främsta prosaister i fjol försökte fånga det bekymmersamma svenska samhällsklimatet i rejäla realistiska romaner och noveller har Expressens kulturredaktör försökt göra något liknande genom att noggrant redovisa hur det gick till vid Dramat på Norrmalmstorg 23 till 28 augusti 1973.Och Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider ger i dag ut en diktsamling, Jakobsbrevet, som med samma solklart politiska engagemang ställer de båda grundläggande frågorna: hurdant samhället faktiskt är, och hurdantdet borde vara. Verklighets-skildringen är i båda fallen konkret och snärtig, kommentarerna rättframt personliga och ideologiska, i Svenssons fall liberala, i Greiders socialistiska.Gisslan stödde rånarenNorrmalmstorgsdramat var 1973 års stora massmediala händelse; det var då Janne Olsson rånade Kreditbanken, tog gisslan, fick dit Clark Olofsson men till slut överlistades av polisen. Själva händelseförloppet återges mycket utförligt och detaljerat och fakta torde vara genomgående korrekta. Äkthetskänslan i episoderna och replikerna förutsätter gediget res-earcharbete via bandinspelningar, intervjuer etc, och den störs knappast av att Per Svensson då och då använder romanbetonade grepp som i upptaktens "Det var sensommar i Sverige och snart skulle gamle kungen dö".Det som förvånade många mest, att gisslan — och speciellt den yngsta flickan — tycktes ta parti för rånarna mot polisen, belyses med ordagranna citat, och Per Svensson reder hyggligt ut vad detta s k "Stockholmssyndrom" innebär och bottnar i: Man vill gärna intala sig att gisslantagaren egentligen inte är ute efter ens liv (vilket i och för sig kan stämma) utan att polisens medgörlighet eller motstånd är det avgörande.Björnen sover-mekanismenTill denna överlevnadsrationalitet kom nog vid den här tiden ett speciellt samhällsklimat av s k 68-typ, tydligast avspeglat i en rad kolumnistinlägg av bl a Åsa Moberg. Det tidlösa är förstås Björnen sover-mekanismen ("Han är inte farlig, bara man är varlig.")Man skulle faktiskt också kunna dra en parallell till den svenska neutralitetspolitiken, som byggde på samma halvt förnekade triangeldrama: Sverige/gisslan/lilla Olle någonstans mellan Sovjet/rånarna/björnen och NATO/polisen/mor.Naturligtvis var Norrmalmstorgsdramat en händelse som måste ha skakat om och rubbat många svenskars känsla av att vårt land var unikt, bättre och mer folkhemskt än något annat.Och det är detta som Per Svensson framför allt vill betona: den speciella "välfärdskonservativa och nationalistiska" anda som — i symbios med den socialdemokratiska hegemonin — präglade Sverige och delvis gör så ännu, den kan inte vara för evigt.FolkhemstankenDen oftast neutrale iakttagaren Svensson blir här och var tydligt ironisk mot en del av dåtidens flumvänstertankar och aktörer, vilket de gott kan ha. Men man bör nog akta sig för att kasta ut hela folkhemstanken med de exklusivt socialdemokratiska och blågula uttolkningarna av den. I långa stycken bör vi fortfarande känna oss mer som missionärer än som lärjungar i förhållande till vår omvärld.Av Norrmalmstorgsdramats båda huvudpersoner har den ene, rånaren Janne Olsson, numera stagat upp sig till ett hederligt liv medan den smidigare, smartare och idoliserade Clark Olofsson fortsatt allt längre in i kriminalitetskul-turen. Varför och vad som skulle kunnat göras annorlunda ger boken inga tips om.Samma skarpa sociologiska blick för detaljer och sammanhang som Svensson har, inte oväntat, Göran Greider i den på en gång personliga och politiska diktboken Jakobsbrevet.Det är en fyllig samling, ca 200 dikter i tolv tydliga kapitel kring teman som svensk glesbygd, den egna barndomen, faderns död, krigen i Afghanistan och Irak, socialismen, kristendomen, historiens spår på de platser som Greider sett som sina (Vingåker, Stockholm, Falun) och de bruksorter där han har sina trognaste prenumeranter.Berättande lyrikDet är en framför allt berättande lyrik men för den skull inte raduppdelad prosa, här finns den stilla koncentration och språkliga förtätning som fri vers ändå förutsätter. Och efter tre deciliter pregnanta ögonblicksbilder (t e x "Och Sverige är en underbar/ gammal skåpbil/ parkerad i skogsbrynet") fyller Greider på med någon deciliter politisk bekännelse eller agitation som kan låta som stolpar till en ledare (t ex om Göran Persson": Jag ser hans övertygelse, det är inte/ bara realpolitik och han har nu/ för första gången sedan han tillträdde/ hela den offentliga lögnen på sin sida.").Många som skriver både lyrik, prosa, journalistik och populärvetenskap har precis som Greider å ena sidan en skarp och av sina ideologier rätt oförvillad blick för den yttre verkligheten, med alla sina skogsbryn, kafébord, begravningsritualer och liftarminnen, å andra sidan en obetvinglig lust att betygsätta sin värld och missionera för en annan.Konsekvent socialismBeroende på personlig åskådning och tidsatmosfärens tryck tenderar kritiken att betona än det ena, än det andra. Om man inte delar Greiders grundläggande och ovanligt konsekventa vänstersocialistiska hållning blir det naturligt att erkänna hans om inte genialiska så i varje fall avgjort talangfulla och ofta stimulerande verklighetsskildring i denna lyriska tappning, men samtidigt gå i närkamp med det agiterande elementet.Det är ibland minst lika schablonartat som i Greiders ledare eller essäer (t ex att "Arbetarna förblir ju i realiteten de sant globala, de saknar hemländer", vilket ser ut som ett påstående men vid varje verifikationsförsök kommer att visa sig slå om inte 180 så åtminstone 135 grader fel och alltså vara en önsketänkande besvärjelse).Egalitär visionGreider redovisar i de självbiografiska avsnitten sina rötter i ungkommunistiska rörelser och senare i det stora partiets famn som en rebellisk men ändå acceptabel "samvetsplågad vänsterintellektuell". Den drivande kraften och känslan är en brett egalitär vision, som är ganska typisk för gruppen som sådan men oftast inte lika okonstlad och ännu mindre ofta präglats av egen arbetarklassbakgrund. Personligheten Greider kan nog väcka sympati till och med över blockgränserna, men därför bör man inte falla i farstun för svepande och förvillande vackra teser. exempelvis om "den retoriska/ kommunism som ödesdigert nog tycks vara/ det enda som återstår i en värld/ där ingen reformism underifrån någonsin tillåtits."Det vettiga i detta är den i och för sig rimliga upptäckten att en stor del (men inte hela!) av vår existerande reformism, inte minst i Sverige, kommit så att säga uppifrån, drivits av relativt högutbildade och välsituerade avolika kulörer till vänster om något slags frontlinje. Men "tillåtits" ger alldeles fel orsaksförklaring.Om Greiders huvudmål är ett slags omfördelning av olika slags resurser kan han inte förvänta sig att själva resurssvagheten som sådan bland "hans folk" skall utgöra en styrka i den om man så vill intellektuella kraftmätningen kring samhällsmodellerna.Hammar och KielanAtt Greider känner djup sympati för ärkebiskop K G Hammar är knappast överraskande, inte heller att hans socialism leder till vissa närmanden till en sida av det kristna budskapet, lika naturligt som somliga andra närmar sig andra sidor av det via sin medfödda konservatism.Om världsfreden och de aktuella krigen har Greider åtskilligt att säga, men det färgas alltför enkelspårigt av den automatiska USA-skepsisen. Det hade varit intressantare om han kunnat koppla på den diktarblick för viktiga detaljer som han röjer i raderna om den svenskfödde imamen Abd el Haqq Kielan: "bekymrad men alltid med detta/ roade leende". Och alldeles intill en släng åt det "åldrade Europa" kan han vara självironisk om "i fickan alla mina skramlande nej-knappar som ett sönderplockat radband".Det är dessa här och var återkommande verbala fullträffar som gör att man kan läsa Greider med behållning även som deciderad motståndare till den samhällssyn han nog själv anser vara drivkraften bakom det mesta han skriver.