Skapande i otrohetens kölvatten

Den 11 februari 1963 tätade Sylvia Plath dörren till sina två barns sovrum med handdukar och trasor och gasade ihjäl sig i köket. Bara några dagar tidigare hade hon skrivit klart de sista dikterna till samlingen Ariel som gavs ut två år efter hennes död.I likhet med en annan kvinnlig författare som bragte sig själv om livet, Virginia Woolf, har Sylvia Plaths livsöde aldrig upphört att fascinera. Hennes liv och diktning har blivit föremål för en omfattande forskning och mytbildning. Under våren har dessutom filmen Sylvia med Gwyneth Paltrow i huvudrollen gått på biograferna. Ytterligare ett bidrag till bilden av Sylvia Plath ger amerikanska Kate Moses i sin debutbok Övervintring, i vilken hon på skönlitterär väg försöker återskapa Plaths liv tiden innan hon dog.Kate Moses har lagt ned ett omfattande researcharbete på sin roman, i efterordet hänvisar hon till ett imponerande urval av Plath-litteraturen, ändå är detta förstås ett stycke fiktion, vilket man inte får glömma under läsningen. Boken spänner över drygt två år, men fokus ligger på några veckor i december 1962 då Sylvia Plath och hennes make poeten Ted Hughes nyss har separerat. Sylvia har lämnat det gemensamma huset i Exeter och flyttat till London med deras två små barn. Där försöker hon på nytt bygga upp sin tillvaro och sin självkänsla, i spillrorna av det havererade äktenskapet. I boken finns dessutom många återblickar på tiden med Ted Hughes. Det är en berättelse om lycka och idylliskt familjeliv, men också om Sylvias frustration över att leva i skuggan av sin mer framgångsrike man och hela tiden tvingas försaka sitt eget skrivande för att kunna ta hand om barnen och hushållet. Och där finns en beskrivning av parets första möte med Assia Wevill, kvinnan som Ted Hughes skulle komma att lämna Sylvia Plath och barnen för.Nyanserat om HughesFrån feministiskt håll har Hughes ofta mer eller mindre fått skulden för Plaths självmord. I Övervintring är bilden något mer nyanserad. Hughes framställs som lite tafatt och ryggradslös, knappast någon sympatisk karaktär, men inte heller någon hårdhjärtad knöl. Samtidigt skildras äktenskapet förstås ur Sylvias perspektiv. Självuppoffrande tar hon hand om barnen, bakar muffins och renskriver Hughes dikter medan han fiskar och intervjuas i BBC. "Allt jag har åstadkommit har jag gjort trots dig", låter Kate Moses henne utbrista vid ett tillfälle. Och även om skulden för självmordet inte uttryckligen läggs på Hughes är det höjt över alla tvivel att hans svek åtminstone var en bidragande orsak.Skapandet i centrumÄven om Kate Moses Sylvia ibland framstår som aningen självgod och präktig är Övervintring en fin och poetisk skildring av en kvinna som blivit fråntagen allt utom tron på sin egen skapande förmåga. Kate Moses följer känsligt Sylvia Plaths kast mellan jublande självkänsla och förkrossande osäkerhet på vägen mot insikten att hennes identitet som mor och poet är starkare än den som Ted Hughes hustru.Det som ger Övervintring dess styrka är just att Kate Moses bemödar sig om att ställa Plaths skapande i centrum. Det är för hennes poesi vi skall minnas henne, inte för självmordet eller det olyckliga äktenskapet, vill Moses säga. Trots att boken utspelar sig så nära inpå hennes död är Övervintring heller inte i första hand ett försök att förklara varför Plath tog livet av sig, utan en berättelse om hur hon kunde hitta kreativ energi i sorgen och bitterheten och återfinna lusten och förmågan att skriva Arieldikterna. En av bokens starkaste scener är när Ted Hughes läser dikterna som hon skrivit om honom och skilsmässan. Samtidigt är det förstås ironiskt att till och med när fokus läggs på poeten och inte den svikna kvinnan Sylvia Plath handlar berättelsen om hur hon återvann sin kreativa förmåga efter separationen från Hughes.Kate Moses skall ha ett erkännande för vad hon försökt göra, icke desto mindre är det tröttsamt att Sylvia Plath alltid måste betraktas i relation till Ted Hughes. På det sättet befäster Övervintring de flesta klichéerna om Sylvia Plath.Kanske kommer Övervintring bäst till sin rätt om man försöker att inte läsa den som en roman om Sylvia Plath, utan som en allmängiltig skildring av den känslomässiga förödelse som kan följa i spåret av en otrohet. Som sådan är den bitter, svidande och ofta gripande.