Skalövningar från ett pågående liv

Det finns en stark vilja att kommunicera i Katarina Kieris dikter, att dela med sig till läsaren av personligt hållna rapporter och lägesbestämningar från ett pågående liv. I den bemärkelsen skiljer hon sig från mera experimentellt lagda poetröster, som i Katarina Frostensons eller Ann Jäderlunds efterföljd använder språket som ett litterärt material.Augustpris för ungdomsbokSedan sin förra diktsam­­ling Ur mitt lyckliga liv har Katarina Kieri givit ut några ungdomsböcker, av vilka den senaste Dansar Elias? Nej! tilldelades fjolårets Augustpris i barn- och ungdomsklassen. Därtill har hon bytt ut sin norrländska hemvist i Luleå mot bosättning i uppländska Finsta. Det är också hit hon förlagt den senare av bokens bägge sviter, daterad höst och vinter 03/04, i den i dag utgivna diktsamlingen Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals.Gemensamt med Kristina LugnDenna nya geografiska förankring har givetvis lämnat en del avtryck hos Katarina Kieri, som gärna hämtar sitt bildspråk från naturen. Mest är hon dock en centrallyriker med uppmärksamheten riktad inåt mot livsflödet och dess skilda stämningar. Där finns även klanger som för tankarna till Kristina Lugns samhällsför­ankrade poesi. Ett gemensamt drag hos de bägge poeterna är en mer eller mindre utvecklad ironi. Hos Kieri dock med mera återhållsamma åthävor.Katarina Kieri har annars en liknande utgångspunkt när hon iakttar alla förment goda levnadsråd till dem som försöker ta kommandot över sina egna liv. Och hon är på samma sätt medveten om den obeständiga trygghet och förledande yttre ordning som när som helst kan gå över styr: "Naturen har sina sidor, det mesta tiger/ och en tärna kan störtdyka när man minst anar det".Ett slags besvärjelserHos Katarina Kieri finns en oro, ett känslokaos och ett inre tumult som lyser fram i åtskilliga dikter. Men samtidigt undgår hon det ständigt hotande sammanbrottet genom att med dikterna som ett slags besvärjelser hålla sin desperation på avstånd. Ändå är vardagen i denna poesi hela tiden ifrågasatt, underminerad och på väg att kantra. Det är av allt återhållet spänningen i dikterna uppstår. Även om poesin ofta bär vittnesbörd om någon som befinner sig vid uppgivenhetens gräns, har Kieriav allt att döma i själva diktandet hittat ett förhållningssätt till hela tillvaron.Väntan eller begrundanSå blir det inte så lite just versskrivandet som många dikter handlar om. Det kan gälla långvarig väntan där poeten "sökt efter ett särskilt ord". Eller begrundan inför ett särskilt sinnestillstånd: "På hur många sätt kan mörker stavas?". I en av dikterna skildras försöken att finslipa de egna verktygen: "Jag ägnar mig åt mycket enkla skalövningar". I en annan hur "De ofödda knackar ibland helt oförhappandes på." Och mot slutet har Katarina Kieri infogat en dikt där hon både skriver om poesins förutsättningar och om hur hon vill att den skall tas emot:Om att störta genom skare,genom vinterisar,om sprucket ljus.Om det kunde vi tala.Om det där ordet, hur detligger dolt någonstansunder fjolårsgräset.Men det man också fäster sig vid i dessa dikter är att de dova tonerna inombords och rapporterna från ett liv som ibland är på väg att förlisa emellanåt pareras av en effektfull självironi. "Det är livsfarligt att leva", kan det heta i en dikt, som skild­rar människans möjligheter att träna sig i att falla, vare sig det sker bakåt eller framåt. I en annan formulering ifrågasätts till och med det egna poetiska hantverket: "Landskapet vidgar sig, som en predikan. / Det ekar mellan valven av välavvägda liknelser och knäppningar / från allt som allvarsamt lever och dör."Förankrad i samtidenDet finns också en tröst att hämta i dessa dikter i det lilla och näraliggande. Det gäller den omgivande och med pastorala inslag återgivna närmiljön. Och inte från Finsta särskilt långt avlägsna platser som Ledinge trafikplats eller sjön Lommaren. Likaså räknar poeten in sig själv i de stillsammares skara:Vi fäktar inte med armarna, vitar inte bussen tillHjorthagen.Vi klär oss som om vi skulle gåpå fågelbegravning,iakttar tystnad införsolstormarna.I handväskan något lite atthacka i jorden med.Över huvud taget är det en väl sammanhållen bok Katarina Kieri åstadkommit. Enhetlig i sin tematik om någon som kommit i otakt med nuflödet. Och förankrad i sin egen samtid inte minst genom markörer som ytbärgare, Mette-Marit, kvinnligt ledarskap, engångs-koder och cappucinomuggar.Det man gärna vill lyfta fram är också det säkra handlaget med de poetiska bilderna, en av bokens allra främsta kvaliteter. Och inte minst den tillit till orden och språket som satt sin prägel på snart sagt varje rad i den här diktsamlingen. Den förmågan, vill man gärna tro, är Katarina Kieris främsta tillgång som författare.