Skalden och skojaren Wivallius

Våren 2008 har varit osäker. Underbart varma dagar har omväxlat med perioder av kyla. Vid de senare tillfällena känner jag mig olustig och irriterad. Då dyker lätt en diktrubrik fram ur minnet, nämligen "Klage-visa över denna torra och kalla vår".
Poeten hette, som många säkert erinrar sig, Lars Wivallius. Han föddes i Vivalla utanför Örebro 1605 och dog där 1669. Mellan dessa årtal lyckades han skriva många dikter och - milt uttryckt - uppleva mycket. Vitterhetsakademien fick den goda idén att uppmärksamma hans minne för snart två år sedan. Resultatet finns nu dokumenterat i en bok, skriven av sju lärda män och en dito kvinna.
Det var, vilket Kurt Johannesson, en av bokens redaktörer, inledningsvis i en god översikt påpekar, Henrik Schück som på 1890-talet "återupptäckte" Wivallius. Han beskrev honom då som sin tids främsta svenska skald, livsglad, spontan. Med hänsyn till Schücks kulturdominans var det självklart att den uppfattningen slog igenom. Först 1921 vågade Sverker Ek vara kritisk. Han menade att Wivallius i sin diktning dels byggde på "fast etablerade genrer", dels var angelägen att "uppnå påtagliga yttre mål". Att diskutera denna spänning mellan två "Wivallius-bilder" har, som jag ser det, varit symposiets och därmed bokens främsta syfte. - Här kan inskjutas att Claes Ahlund i sitt bidrag gör Henrik Schücks Wivallius-uppfattning till föremål för en noggrann analys.

Volymen har fått en fast och klar disposition och författarna är genomgående välskrivande; det blir därför inte svårt att ta till sig innehållet. Det vill säga, för att helt tränga in i den nyligen bortgångne Birger Berghs uppsats om latinpoeten Wivallius, krävs nog speciella insikter i klassisk filologi. Men Bergh har också i en bilaga textkritiskt återgivit en hyllningsdikt till Gustav II Adolf och översatt den till nusvenska. Därigenom får vi god uppfattning om skaldens budskap. À propos textkritik betonar Barbro Ståhle Sjönell vikten av att en textkritisk publicering av skaldens hela produktion snart kommer till stånd.

Håkan Möller, den andre av redaktörerna, påminner oss om vilken stor roll Psaltaren, detta gammaltestamentliga verk, spelat under kristendomens hela historia, genom alla reformatoriska förändringar. Wivallius var mycket väl förtrogen med Psaltaren, kanske mindre dock genom egen bibelläsning än genom kunskap om alla de psaltarparafraser som florerat under lång tid.
Det torde vara välkänt att Wivallius, efter en kort studietid i Uppsala, ägnade sig åt diverse bedrägerier främst på kontinenten men också i Sverige. Flera gånger fängslades han. Vid ett sådant tillfälle, i Kajaneborg, skrev han, senast 1642, den inledningsvis nämnda Klagovisan. Lars Gustafsson tar fram den i sin uppsats "För vilka skrev Wivallius?" Den har, säger han, "inget uttryckligt politiskt budskap" och vädjar inte till någon opinion. Däremot växlar hans tilltal mellan ett "vi" och ett "jag", vilket "förutsätter något slags kollektiv gemenskap". Läsaren drar onekligen den slutsatsen därav att Wivallius var en ovanligt skicklig pr-man för sin tid. Det nämns också att klagovisan, enligt skaldens önskan, skulle sjungas på melodin "Den signade dag". Eftersom anmälaren aldrig hört någon av hans visor sjungas, har det varit särskilt intressant att ta del av musikforskaren Jan Olof Rudéns reflektioner över Wivallius och musiken.
Lars Wivallius egen tillvaro var ovanligt skiftesrik men hans liv efter döden inte mindre omväxlande, om man så törs uttrycka sig. Därmed menar jag att litteraturforskarna uppfattat honom och hans budskap på olika sätt. Av denna bok framgår tydligt att han, vad än Schück tyckte, hade en stor medvetenhet om tidens poetiska och retoriska krav och att hans budskap i högsta grad kretsade kring hans egna intressen. Det hindrar inte, vilket måste understrykas, att Wivallius skrev sådant som fortfarande ger oss äkta känsloupplevelser.

Christer Åsberg har - inte oväntat - presenterat en rolig översikt över hur Wivallius mottagits från och med 1890-talet. Den lite knagglige skåneskalden A.U. Bååth skrev om honom 1892 diktcykeln "Kärlekssagan på Björkeberga". Fyra år senare utkom Harald Molanders roman "En lyckoriddare", som enligt Åsberg befann sig på en mycket högre nivå. Den filmades också på 1920-talet med Gösta Ekman som Wivallius och med Greta Garbo i sin första statistroll och därmed filmiska debut. Många flockades kring Wivallius och hans visor vid den här tiden. De skrev om honom, citerade honom och travesterade honom. Till dem hörde Hjalmar Gullberg och Bo Bergman.
Som en delrubrik i uppsatsen har Christer Åsberg satt "Svenska skojare och skalder", därmed travesterande Atterbom. Ja, i sanning var Lars Wivallius både skald och skojare. I dessa båda egenskaper har han förmågan att engagera oss ännu i dessa senvårsdagar 2008, såväl de varma och livgivande som de torra och kalla.

Skalden och skojaren Wivallius

Har Lars Wivallius 1600-talslyrik bäring i vår tidsålder? Torgny Nevéus har läst en intressant essäsamling i ämnet.