Skakande om en ung kvinnas sista tid

Den 18 juli 1969 körde Ted Kennedy, senator från Massachusetts, av en bro och ned i en kanal efter en fest på Marthas Vineyard. Mary Jo Kopechne, en ung kvinna som deltagit i John F Kennedys kampanjarbete, fanns med i bilen. Senatorn lyckades ta sig ut men hon klämdes fast och drunknade.
Händelsen, som kort och gott blivit känd som Chappaquiddick, orsakade en skandal i USA. Ted Kennedy anklagades bland annat för att ha varit rattfull och för att inte ha gjort vad han kunnat för att rädda Mary Jo. Chappaquiddick har släpat efter honom under hela hans politiska liv och gjorde det omöjligt för honom att någonsin ställa upp i ett presidentval.
Det är detta trauma i USA:s moderna historia som ligger till grund för Joyce Carol Oates senaste till svenska översatta roman, Mörkt vatten. Men hon har förlagt handlingen till 1991 och senatorn har kanske mer gemensamt med Bill Clinton än med bröderna Kennedy.

Detta är emellertid inte senatorns historia, utan den unga, kvinnliga medpassagerarens. I Oates roman heter hon Kelly Kelleher och träffar senatorn på en fjärde julifest på Grayling island. De flirtar och kysser varandra, och så småningom lämnar de festen för att åka till hans motell. De tar en genväg över ön för att hinna till bilfärjan, och senatorn som druckit en del och dessutom tagit sig en färdknäpp i bilen, kör av vägen och ned i en flod. Han tar sig ur den sjunkande bilen, men Kelly blir kvar.
Mörkt vatten är en kortroman som i sin helhet utspelar sig i det utdragna ögonblicket då bilen obevekligt sjunker i ån och det oljiga, dyiga vattnet forsar in genom de krossade rutorna. Skildringen av hur den unga kvinnan långsamt drunknar varvas med återblickar på hennes korta men intensiva relation med senatorn och med fragment ur hennes tidigare liv.
Det är inte så konstigt att Chappaquiddick utgjort en lockelse på Oates, som tycks hysa en särskild fascination för de amerikanska myterna. Relationen mellan makt och sex är dessutom ett ämne som hon tidigare har utforskat, till exempel i relationen mellan en annan mäktig Kennedy - den amerikanske presidenten John F - och Marilyn Monroe i Blonde. Deras förhållande formade sig till en bild av kvinnlig underordning, och undergång, i ett patriarkalt amerikanskt samhälle. Oates har förmodligen velat göra något liknande i den nya romanen.

Dedikationen i Mörkt vatten är talande: "Till alla Kelly" står det på försättsbladet, det vill säga alla kvinnor som blivit offer för manlig arrogans, fåfänga och maktlystnad och som reducerats till anonyma fotnoter i berättelserna om de stora männen. I Mörkt vatten är det emellertid senatorn som är namnlös - han är alla manliga politiker och ingen - medan Kellys namn upprepas gång på gång, som ett mantra. Romanen är dessutom nästan uteslutande berättad ur hennes perspektiv i en mästerligt återgiven, inlevelsefull medvetandeström.
Oates ställer sig förbehållslöst på Kellys sida, och det är uppenbart att när senatorn lämnar henne i bilen är det inte bara att betrakta som ett svek utan som en våldshandling, gränsande till mord. Man kan också konstatera att Oates, i en replik till debatten kring Chappaquiddick, tycks ansluta sig till de som hävdar att Mary Jo Kopechne kunde ha överlevt flera timmar i den kvaddade bilen och följaktligen kunde ha räddats, om inte Ted Kennedy väntat tio timmar innan han kontaktade polisen och i stället rådgjorde med sin advokat. I romanen ligger Kelly i en luftficka i den nästan vattenfyllda bilen och fantiserar om sin räddning.

Mörkt vatten säger utan tvekan något om ett samhälle där makten är nästan enbart manlig, men till skillnad från till exempel Blonde får berättelsen aldrig den allmängiltighet som man hade önskat. Skildringen av den unga kvinnans möte med den mäktige och berömde mannen och deras ödesdigra bilfärd genom natten blir i första hand en berättelse om just den enskilda händelsen, men som sådan är den oerhört gripande. Mörkt vatten är en skakande skildring av en ung kvinnas sista timmar i livet, så naken, närgången och inkännande att det ibland är svårt att förmå sig att läsa vidare. Oates har redan visat i romaner som Våld och Djur att det är få författare som så övertygande och så utan sentimentalitet och hämningar kan beskriva skräcken och den totala utsattheten hos ett offer för ett våldsbrott, eller framkalla en sådan indignation hos läsaren över den orätt de utsätts för.

Berättartekniskt är Mörkt vatten dessutom ett litet konststycke. Det är svårt att förstå hur romanen kan fungera - hur Oates kan göra det skälvande ögonblicket när livet rinner undan till ramen för en hel roman - men det gör den, och det med besked. Det är utan tvekan en stark berättelse. Och en bok som det nog kan vara klokt att ha läst om man någon gång skulle få för sig att sätta sig i en bil där föraren har druckit.

Skakande om en ung kvinnas sista tid

Ett berättartekniskt konststycke om en enskild händelse är Joyce Carol Oates nya roman, skriver Catrin Ormestad.