Sjukhuset som samhällsmetafor

Den sydafrikanska litteraturen har genom Nobelprisen till Nadine Gordimer (1993) och J M Coetzee (2003) fått en självklar plats på den internationella litterära kartan. Men fortfarande är det främst landets vita författare som uppmärksammas internationellt. Den litteratur som skrivs av Sydafrikas svarta befolkning är av lätt insedda skäl mindre omfattande. Det tar lång tid innan årtionden av försummelser från apartheidtiden i skolväsen och utbildning rättas till. Dock finns det också en "svart" litteratur som mer sällan når utanför landets gränser.Men hela detta sätt att klassificera människor efter rastillhörighet är tveklöst ett icke önskvärt arv från ett sjukt politiskt system. Det ska således inte läggas de vita författarna till last att de tillhör en grupp som under apartheid betraktades som överlägsen. Det är också en av de absolut främsta kvaliteterna i J M Coetzees författarskap att man som läsare aldrig säkert vet om böckernas gestalter tillhör den ena eller den andra kategorin. Det är som om författaren medvetet vägrade godta systemets klassificeringar. Hos Coetzee handlar det om människor, inte om raser, även när den kritiska samhällsanalysen är knivskarp.Femte romanenInte heller hos sydafrikanen Damon Galgut, vars roman Den gode doktorn nu ges ut i svensk översättning, är det alltid alldeles uppenbart var i rasspektrumet romanens gestalter hör hemma. Damon Galgut är född 1963 och bosatt och verksam iKapstaden. Hans nu till svenska översatta roman är hans femte. Efter debuten som 17-åring(!) med romanen A Sinless Season (Tid utan synd 1985) har Galgut givit ut romanerna Small Circle of Beings, The Beautiful Screaming of Pigs (Grisars vackra skrik1993) och The Quarry.Den gode doktorn var en av de nominerade titlarna till fjolårets Booker Prize. I Londons boklådor var romanen stapelvara kring årsskiftet, och den internationella pressen tycks också vara enig i fråga om romanens kvaliteter. Någon har jämfört Galgut med storheter som Conrad och Naipaul, och The Guardians recensent menar till och med att Galgut är den författare som skulle kunna axla J M Coetzees mantel.EngagerandeDet är således med rätt stora förväntningar man läser Den gode doktorn, och det ska med en gång konstateras att det är en synnerligen läsvärd, välskriven och engagerande roman. Det finns alla skäl att förvänta sig mycket av den nu 40-årige prosaisten i fortsättningen. Om jämförelserna med Naipaul och Coetzee håller må vara osagt; tillräckligt är att Galgut med Den gode doktorn presenterar en på en gång saklig, realistisk och psykologiskt djupborrande analys av det sydafrikanska samhället och den mentalitet som är rådande efter apartheids fall.Berättartekniskt sker det genom ett klassiskt grepp. Den som berättar historien är en lätt desillusionerad läkare på ett i princip övergivet sjukhus i en landsortshåla i ett före detta homeland. Det är när den unge idealisten Laurence Waters kommer till sjukhuset som volontär och placeras i samma rum som berättaren, doktor Frank Eloff, som hela den sömniga tillvaron förändras. Genom Laurences närvaro tvingas Frank och de andra läkarna och sköterskorna på sjukhuset att konfrontera sina värderingar och prioriteringar och i vissa fall ompröva och förändra sina liv. Laurences utmanande framtidstro och vilja till nytänkande får det som dittills varit mer eller mindre vedertaget och aldrig ifrågasatt att bli synligt. Det dramatiska skeende som gestaltas i romanen sker mot en fond av politiskt och ideologiskt sönderfall i ett samhälle som saknar mål och riktning efter ett absurt systems kollaps.Sjukhuset med sina oskrivna, aldrig ifrågasatta lagar, blir i Galguts gestaltning ett samhälle i samhället, ett miniatyr-Sydafrika där den "gode" doktorn uppfattas som inkräktare och utmanande irritationsobjekt. Såväl könsroller som sekelgamla fastlåsta positioner i fråga om samhällsställning och ras präglar samspelet människorna emellan innan Laurence med sin blotta närvaro ställer allt på ända. Men likt Coetzee är Galgut pessimist: det förflutna kastar man inte av sig som en uttjänt rock. Det gäller i privatlivet såväl som i samhället, och båda dimensionerna gestaltas övertygande i Galguts berättelse.PositionsbestämningSom en positionsbestämning av ett samhälle som släpar på skuggorna av ett mörkt förflutet på sin osäkra väg mot framtiden är Galguts roman mycket läsvärd. Hans sakliga, smidiga prosa, väl överförd till svenska av Rose-Marie Nielsen, hartveklöst vissa stilistiska drag gemensamt med nämnde Coetzee. Men jämförelsen i övrigt är nog aningen överdriven. Visst har Galgut betydande potential som avläsare av sin samtid och dess etiska frågor, men till Nobelpristagaren Coetzees mångbottnade romankonst är steget ändå ganska långt.Bättre då att läsa Damon Galgut för hans egen skull. Den gode doktorn håller väl utan överdrivna jämförelser med den litterära världens mästare.