Sjöroman för vår tid

Det är till en märklig resa den tyska författarinnan Felicitas Hoppe inbjuder läsaren i sin prosabok Pigafetta, som under sommaren givits ut i svensk översättning. Det går i västlig riktning över havet. Tidzoner överskrids och klockan vrids oavlåtligt tillbaka som om tiden stod helt stilla. Det är också en brokig samling resenärer och passagerare som deltar som betalande gäster på detta containerfartyg. Man avgår från Hamburg, anlöper New York, passerar Panamakanalen och via Thahiti och Stilla havet når man så småningom Hongkong och Singapore. Därifrån går färden via Suezkanalen tillbaka till utgångshamnen.

Felicitas Hoppe har skrivit en på många sätt förunderlig bok. Samtidigt som den skildrar en världsomsegling, rör den sig också över olika tidsplan. Från 1500-talet och portugisen Magellans färd jorden runt, där italienaren Antonio Pigafetta var en av de få som överlevde, till det sena 1900-talets allra sista år. Bakgrunden till boken är en resa med ungefär samma sträckning som författaren själv gjorde, innan berättelsen gavs ut på originalspråket 1999. Men det är knappast särskilt mycket från detta tillfälle som kommit med. I stället är det ett slags berättandets urscen som kommer till uttryck. Där ingår åtskilligt av vad som brukar kallas rena skepparhistorier men också fantasterier, sagostoff och bokstavstrogen surrealism.

En del av det som gäller den långa traditionen av sjöromaner har säkert lånats från både Melville och Conrad. Men det viktigaste böjningsmönstret för boken är ändå Odysséen. Författaren förtäljer sina historier om vad som händer under den långa resan i Magellans kölvatten. Såväl besättning som passagerarna är av högst nutida snitt. Men vad de får vara med om har snarare med arketyperna för en världsomsegling än med faktiska upplevelser att göra. Det är säkert ingen tillfällighet att fartyget saknar namn. Eller att lasten i containrarna både består av åtskilligt av allt det krimskrams som hör dagens konsumtionsideal till. Liksom att där gömmer sig som fripassagerare flyktingar, vilka obemärkta hoppas kunna ta sig till Europa.

Berättaren själv framträder i jagform, är kvinna och bildkonstnär. Så mycket mera får vi inte veta. Hennes medpassagerare består av allt från en Churchillbeundrande, brittisk geograf och ett nygift mäklarpar från Bremerhaven till en fransk rörmokare och en persikoodlare. Knappast något representativt urval alltså. Inte heller tycks de få ut särskilt mycket av resan som de tillbringar med att konsumera starka drycker, bridgespel, bordtennis, landbesök och sjösjuka i ungefär lika mängd. Stort mycket mera än en stunds tidsfördriv ger därutöver knappast påhälsningen av riktiga pirater eller ett myteriförsök, som dock kvävs i sin linda.
Det mesta av den här resan utspelas i författarens fantasi. Om man så vill går det att tolka fartyget som en hel civilisation eller själva världsomseglingen som en livsresa.

Men ännu hellre läser man Felicitas Hoppes bok i gränslandet mellan påhittat och verkligt, dröm och vaka, egen rövarhistoria och de krav som genren ställer på en berättelse av det här slaget som ett försök att pröva det egna berättarverktygets tänjbarhet och bärkraft för en under litteraturens gång väl exploaterad ämnessfär. Och författaren får nog sägas komma en bit på väg i detta sitt uppsåt i den täta och ställvis också välformulerade boken. Men det blir därmed också som berättarexperiment mera än som sjöskildring den fångar läsarens intresse.

Sjöroman för vår tid

Felicitas Hoppes nu i svensk översättning utgivna roman Pigafetta är ett intressant försök att pröva en nutida sjöromans bärkraft, skriver Bo-Ingvar Kollberg.