Självsanering inom media

EN NY BOK. Ax:son Johnson-familjen, en av dussinet klassiska svenska stor­företagarsläkter, har skapat en stiftelse "för allmännyttiga ändamål", som faktiskt gör skäl för sitt namn genom att bland annat ge ut den ambitiösa tidskriften Axess och ordna internationella seminarier i bergslagssamhället Ängelsberg. En av dessa sammankoms­ter, som handlade om aktuella massmediala problem, har nu också avsatt spår i form av en välredigerad bok, Medierna och mediernas makt, där sakkunniga från hela världen och från huvuddelen av politikens spektrum talar högt och fritt om vad som oroar dem. Möjligen kan man beklaga att det tagit två år att förvandla de muntliga föredragningarna till tryckt skrift.Det mest påfallande är likheterna i synen på "kommersialiseringen", det vill säga det faktum att innehåll och tonfall i både tidningar och tv i växande grad bestäms av vad som förväntas sälja, inte av skribenternas och ägarnas vilja att upplysa och påverka. Det finns nog en rätt bred enighet om vad som är "skräp" (skadligt eller i bästa fall likgiltigt sensationsmakeri) och vad som är i någon mening berikande stoff. Även de som producerar respektive konsumerar medialt lösgodis eller transfetter brukar erkänna att det saknar näringsvärde men att det är svårt att låta bli det. Skillnaden mot förr är kanske främst att spärrarna i form av skamkänsla för att man har så "dålig smak" är väsentligt lägre bland både publik och publicister. Det påskyndar en utveckling mot ett "massmedialt klassamhälle", som bekymrar många, bland annat Kay Glans.Han påpekar att 80 procent av alla svenska journalister i en enkät sagt sig stå på "de svagares sida", något som kan betyda rätt olika saker men knappast överraskar. Att enbart inta en allmän vänsterattityd är nog bekvämare än att fråga sig hur man i sitt dagliga värv kan vädja till "bättre" sidor hos hela sin publik snarare än till "sämre"; inte bara välja om man vill tala till hög- eller lågutbildade som det brukar heta. Mot den bakgrunden är det viktigt med en aktiv kamp för en bevarad public service-tv riktad till hela folket (och inte bara som en del nyliberaler ser det till den egna bildade eliten). En gnutta av den inställningen fanns kanske kvar hos den engelske tabloidredaktör som vände sig till bild­redaktionen med orden "jag behöver lite tuttar till järnvägsstrejken".Niklas Ekdal, DN:s politiske redaktör, är en av flera som pekar på hur den politiska opinionsbildningen spelar mindre roll för tidningsägarna i dag än för säg hund­ra eller femtio år sen, och detta i för övrigt rätt olika länder. Den allmänna samhällsutvecklingen har i stället inneburit allt större ekonomiska chanser och risker för medier liksom för andra "upplevelsebranscher". Bakom den i huvudsak marknadspositiva hållningen hos flertalet deltagare i det så kallade Engelsbergsseminariet kan man ana en kritik mot moguler av typ Berlusconi, de som använder mediamakten enbart som "massförströelsevapen" och vinstmaskin.Den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen betonar vår tids nufixering och ungdomskult: "Det är den rastlösa ton­åringen, inte barnet, som är vår tids ikon". Flera samverkande orsaker gör att en krona satsad på pubertetspublik (i olika åldrar) ger mer tillbaka än en krona satsad på "mognare" publik. Den obalansen kan motverkas på flera sätt, bland annat genom frän granskning av övertramp och flåsighet, i kvälls­press, reklamkanaler etc. Läget för en ansvarsfull journalistik är ändå inte hopplöst, allra minst i Sverige.