Det behövs inga extra tillsatser för att åstadkomma en stark läsupplevelse hos den tyska författaren Angelika Klüssendorf i hennes nu till svenska översatta roman Flickan. Det är en bok som visar hur brutal en verklighet kan gestalta sig utan att för den skull vara fiktiv. Huvudpersonen lever i gränsområdet mellan anpassning och anarki. Hennes hemförhållanden med alkoholiserade föräldrar lämnar mycket övrigt att önska. Men det är inte bara villkoren på nära håll som skapar oredan i hennes liv. Det finns heller ingen plats för henne i det DDR där hon växer upp. I den socialistiska arbetar- och bondestaten är det dåligt beställt med framtidstron och livsmålen över lag.
Angelika Klüssendorf lämnade som fyraåring Västtyskland och flyttade till Leipzig. Här gick hon i skola och utbildade sig till agrartekniker. I mitten på 1980-talet fick hon utresetillstånd och återvände till väst. Som författare har hon en handfull titlar på sin meritlista. Flickan var en av de romaner som kandiderade till Tyska bokpriset 2011.
Den är en samhällsroman, utvecklingsberättelse och en barn- och ungdomsskildring på en och samma gång. Samtidigt rymmer den många skikt i en människas liv. Bland dem en ung flickas väg till bejakandet av sin kvinnlighet. Ännu större plats tar dock förhållandet mellan en mor och hennes dotter. I det avseendet skildrar den ett vuxenblivande utan förebilder. Fadern i familjen är till övervägande del frånvarande. Men inte heller modern uppfyller någon föräldraroll värd namnet. Det som går under beteckningen uppfostran, handlar mest om övergrepp, sadism och misshandel. Mammans oberäkneliga humör styr det mesta. Onekligen är boken ett vältaligt exempel, så gott som något, på hur barn kan användas till mycket.
De grymheter som flickan utsätts för och den sociala misär utan utvägar hon lever i, följer i stort handbokens regler för hur en människa knäcks och krossas av sin omgivning. Storheten hos huvudpersonen och hos romanen i sin helhet är att detta ändå inte sker. Och det utan att Klüssendorf använder några som helst förenklande genvägar. I stället är hennes berättelse en alltigenom berörande och gripande skildring av vad mänsklig styrka vill säga. Av okuvlighet, tåga, överlevnadsförmåga och livsvilja. Man kommer att tänka på Peter Wawerzineks Rabenliebe, som fick Tyska bokpriset 2010. I bägge fallen handlar det om en människa som berövas sin barndom och alltför tidigt får ta alltför stort ansvar. Hos båda svarar livet i DDR för den samhälleliga bakgrunden.
Bortom den uppövade förmågan att vara alla till lags, lyckas flickan i Klüssendorfs roman behålla och utveckla en egen självbild och självrespekt, som får sista ordet. Även när allt annat omkring hennes ligger i ruiner. Det är författarens tilltro till den förmågan som bestämmer flödet i hela berättelsen. Där finns också dess viktigaste ärende. Väl värt att lyssna till.