Självrannsakande sonetter

EN NY BOK. Vissa av de stora diktarna är eviga följeslagare i den bemärkelsen att varje ny generation tillgodogör sig dem genom nytolkning. Shakespeares dramer hör självklart dit men även hans sonetter. Denna svit om 154 dikter utövar lockelse på flera sätt.Upphovsmannen, till att börja med, är det verkligen William Shakespeare eller någon helt annan som döljer sig bakom hans namn? Frågan aktualiserades senast i höstas av en tjock bok i ämnet. Och vem är den unge man till vilken många av sonetterna är riktade, och vem var i verkligheten den "mörka dam" som figurerar mot slutet? Några definitiva svar lär vi aldrig få och det gör egentligen inte så mycket. Dikterna lever sitt liv oberoende av vem och till vem de en gång skrevs.Sonetterna föreligger i minst tre tidigare kompletta översättningar och därtill ytterligare flera av dem i urval av skilda uttolkare. Och nu har vi en fjärde fullständig utförd av Lena R Nilsson, enligt omslagsfliken pensionerad lärare i språk och litteratur. Det är en ambitiös version hon ger, konsekvent rimmad enligt originalschemat och utförd i medvetande om dikternas beroende av en för moderna läsare kanske alltför hårt stiliserad tradition men samtidigt ytterst särpräglade i diktionen.I vissa fall är den av tidigare översättare valda lösningen närmast ofrånkomlig. "Shall I compare thee to a summer's day?" börjar en som blivit ett stående antologinummer. Hos Erik Blomberg lyder den: "Skall jag dig likna vid en sommardag" och Lena Nilsson följer honom ordagrant, även i den föråldrade omvända ordföljden. Det naturliga "likna dig" går inte in i den jambiska rytmen. I de avslutande raderna håller sig Blomberg närmare originalet: "Så länge bröst kan andas, ögon se,/skall dikten leva och sitt liv dig ge." Men Nilssons friare låter inte oäven: "Så länge mänskor andas på vår jord/skall du få leva här i diktens ord."Så kan man jämföra samtliga föreliggande versioner och hitta fel och förtjänster hos dem alla. Lena Nilsson har över lag gjort ett hederligt arbete. Men de verkligt stora, och svåra, sonetterna klarar hon inte riktigt — och vem gör det? Nr 62 till exempel med dess fräna självrannsakan, täta språk och väsande s-ljud i inledningsraden utgör ett gott exempel på att stor poesi trotsar översättning. Så här börjar den:Sin of self-love possesseth all mine eyeAnd all my soul and all my every part;And for this sin there is no remedy,It is so grounded inward in my heart.Och Nilsson:Av kärlek till mig själv är jag besatt,jag älskar högt min egen själ och kropp —och mediciner hjälper ej ett skvatt:mot synd i hjärteroten finns ej hopp."Skvatt" är för lättvindigt och smakar dessutom nödrim. Framför allt saknar man det koncentrerade, lidelsefulla tonfallet.Så besannas den gamla sanningen att vilka språk det än gäller har översättningar av kvalificera lyrik sitt berättigande främst som redskap att tränga in i originaltexterna. Och det finns ingen anledning att se ner på goda hjälpmedel.