Självdestruktivitetens mörka eld

19 år gammal debuterar Kristine Persson med diktsamlingen Kallbrand . I ett pressmeddelande skriver förlaget att hennes "tonårstid har varit kantad med problem och missbruk". Det handlar med andra ord om ung dikt och om en ung människas utsatthet och sökande efter identitet. I sina bästa stunder påminner Kristine Persson om den amerikanska poeten Sylvia Plath som i sin sena diktning gjorde självmordsdriften till sin kreativa impuls. Självdestruktiviteten och sårbarheten skriker och viskar om vartannat i Perssons texter. Paramentala störningar och inget kan hindra dem för att upprepas om och om igen i mitt huvud Vaknar med blod i sjukhussängen, änglablod om läpparna - det smakar oskuldsfulla drömmar [ ? ] Kristine Persson vet hur det känns att vara ung och utslagen i dagens hårda samhälle. Hon skriver utifrån ett underifrånperspektiv om kampen för överlevnad dag efter dag. Det är råa dikter om en hård tillvaro. Ändå saknas den rätta skärpan i hennes texter. Engagemanget och intensiteten är det inget fel på utan det som saknas är den konstnärliga fokuseringen. Stilen kränger och svänger för mycket i hennes dikter. Förlaget borde ha tagit sitt rätta ansvar för en debuterande författare och skurit och stuvat om i manuset. Kallbrand är en mycket mörk bok som beskriver en sorts Hadesvandring genom det nutida Sverige. Diktjaget tvingas gå igenom de mest nedbrytande erfarenheter: ett missfall, övergrepp, missbruk, prostitution. Känslointensiteten i dikterna drivs ibland över det suicidas gräns, t ex i en stark svit om ett självmordsförsök och den efterföljande sjukhusvistelsen.þf> Dödsdriften blir där så stark att den bränner ren språket från allt slagg. Det är smärtsam läsning. Kristine Perssons debutbok är på cirka 165 sidor, nästan tre gånger så lång som en ordinär diktsamling. Boken är helt enkelt för lång och alltför många texter kör alltför ofta på tomgång. Perssons unika röst tillåts försvinna i ett brus av konventionella poetismer. Och det är synd. Hon är en subversivt provokativ poet som nog gör sig bäst i det korta formatet. Kanske lämpar sig hennes rasande desperata ordflöde bättre för romanformen eller scenen. Det viktiga i hennes texter tycks vara vad som sägs inte hur det sägs. Kallbrand är en rapportbok om vad det innebär att leva i missbrukets och övergreppens helvete i 2000-talets Sverige där många unga går under. Egentligen kan boken läsas som en sorgesång över alla de unga som av en eller annan anledning slagits ut ur dagens svenska samhälle och hamnat i en permanent utanförtillvaro. Det tragiska är att dessa ungdomar blir allt flera i vårt hårda samhällsklimat med dess premiering av konkurrens och snabb framgång. Kristine Persson lyckas i sina dikter göra sig till tolkför en bortglömd och förlorad generation vars livsgnista brinner av självdestruktivitetens mörka eld.