Bara en författare av Günter Grass kaliber är uppgiften mäktig. Att skriva en till självbiografi kamouflerad sagobok, som samtidigt innehåller en rad äktenskapsdramer. Och därutöver berätta om utvecklingen i det egna författarskapet från genombrottsromanen Blecktrumman 1959 fram till Nobelpriset i litteratur 40 år senare. Det väckte en del uppståndelse när Grass 2007 i När man skalar lök berättade om sitt förflutna inom det beryktade SS i andra världskrigets slutskede. Det innebar givetvis en belastning för den som länge tjänat som Västtysklands litterära samvete.
Grass låter rabaldret bero i uppföljaren Lådan, som nu kommit på svenska. I stället har han valt att filtrera det självbiografiska stoffet i boken genom de egna barnens ögon. De är åtta till antalet, några är bonusbarn. När de återger sina upplevelser av fadern och dennes olika äktenskap uppnås en distans till förloppet med åtskilligt av försonande humor, självironi och en för det mesta balanserad uppgörelse med det förflutna. Givetvis får fadern i sin egenskap av författare sista ordet. Men eftersom han samtidigt intar en lite lurig och försåtlig attityd och en påtagligt avspänd hållning till barnens vittnesbörd, har det blivit en till en början gemytlig framställning av familjeinteriörer, som först efter hand ger besked om att där varken saknades dramatik eller såriga mellanspel.
En framträdande plats har den lådkamera som boktiteln syftar på. Den sköts av fotografen Mariechen, som hela tiden finns med. Hon är visserligen en människa av kött och blod men framstår närmast som trollkunnig och i besittning av synska utförsgåvor. Författaren avbildar henne i bokens illustrationer. Det är inte svårt att se hur Grass använder hennes närvaro som en symbol för den skapande konsten i stort. Det viktigaste i hennes verksamhet är mörkrumsarbetet, som blir en metafor för en författares förvandling av liv till dikt. Fortlöpande förs även en diskussion om förhållandet mellan fiktion och verklighet och det oklara gränsområde där begreppen möts. Grass ingriper också gärna själv i skeendet med synpunkter på huruvida det som sägs är rent fabulerande och minnesstoffet därigenom har förvandlats till skrönor. Hänvisningar till de egna böckernas tillkomst förekommer ofta. På så sätt framstår Lådan långa stunder som en berättelse om diktens trollspö och fiktionens makt. När där ingår diskussioner om de inblandade vuxnas tillkortakommanden, skuld och ansvar vid alla partnerbyten, förs den på ett lågmält men ändå långt ifrån undanskymt plan.
Günter Grass använder beteckningen mörkrumshistorier som undertitel för att en smula precisera avsikten med boken. Utöver att lyfta fram tankar kring den skapande ingivelsen och priset för den egna diktarkallelsen, förmedlar den med en hel del kärlek även reflexioner kring barnens reaktioner, deras utageranden och möjligheter senare i livet. Läst från sådana utgångspunkter är det inte enbart någon beskedlig eller troskyldig berättelse han skrivit. Trots sagoskimret, glimtarna ur det egna, framgångsrika författarskapet och det lyckliga slutet.