Självbilder med hög uppmuntringsfaktor

Sveriges mesta självbiografiska författare är varken Maja Lundgren eller Lars Norén. Utan Cecilia Hagen. Samtidigt är hon talesman för en hel generation. Det vet alla som följer hennes kolumner varje vecka i Expressen. Tillsammans med några av skribenterna på kultursidan utgör hon den tidningens allra största tillgång.
Må hon skriva där länge än, åtminstone tills hon blir 67. Gärna längre än så. I dag ger Cecilia Hagen ut en ny bok, som både är en berättelse om hennes egen belägenhet i åldersegmentet, som det heter, över 60. Och samtidigt ett helt generationsdokument. Boken heter Kulla Gulla stretar vidare och titeln anspelar på en på sin tid mycket läst ungdomsboksserie. Nu är Cecilia Hagen, och med henne alla andra ungefär lika gamla Kulla Gullor, på väg mot pensionsstrecket. Det är för dem hon skriver.

Den som genom sin genustillhörighet inte är meriterad att tillhöra kretsen får vara med ändå. För gammal bekantskaps skull. Det betyder att det bara är i begränsad omfattning som det som sägs är enkönat. Det finns åtskilligt av förtroende för läsaren i den här boken. Och det befinner sig skyhögt över alla bortstötningsmekanismer.

Den amerikanske psykologen Eric Homburger Ericson säger i sin översikt över ålderstrappan att visdom är det som kännetecknar den som kommit en bit på väg. Det gäller i hög grad för Cecilia Hagen, som är klok som få. Hon berättar om sina upplevelser och erfarenheter, sina självbilder i olika sammanhang och inte minst om de lärdomar hon ständigt drar av livets framfart.
Den som läser noga har åtskilligt att hämta. Utan vidare slår Cecilia Hagens bok alla andra på marknaden förekommande självhjälpsböcker med hästlängder. Och det just därför att hon skriver så övertygande och ärligt om vad hon varit och är med om.

Kulla Gulla stretar vidare rymmer många genomslag av den nya kvinnorollen som växte fram på 1980-talet, medan patriarkatet fick maka åt sig, och sedan dess hör till de mest självklara och etablerade landvinningarna i dagens samhälle. Vad det inte minst handlar om är förmågan att ge svar på tal, att ge sig rätten att ta plats, att uppträda med självklar säkerhet och att inte hänga upp sitt liv på att vara andra till lags. Cecilia Hagens bok har detta som en aldrig ifrågasatt ledstjärna kapitlen igenom. Även om teori och praktik inte alltid hållit jämna steg i hennes liv.
Under skeendets gång hinner hon behandla åtskilliga i en reflekterande människas tillvaro förekommande ämnen. På så sätt får volymen ofta tycke av en mycket användbar handbok i de flesta livets olika skiften.
Med allt från hur minnet påverkas av tilltagande ålder, vilka lämpliga förebilder som finns för den som är 60+, hur det sett ut när livet varit som bäst, vad som finns att säga om reklam, sex och samlevnad, mat och dryck, motion och hälsa, om teknik liksom om barn och barnbarn. Att ta del av Cecilia Hagens alla berättelser och tankar är inte minst att möta en mycket personlig och nog alltigenom oefterhärmlig stil. Man har roligt i hennes sällskap, hennes charm som skribent är oemotståndlig. Den får hjärtat att smälta. Där finns en förnumstighet och beskäftighet av den helt avväpnande sorten. För en manlig läsare är det egentligen bara avsnitten om plastkirurgi och om makeup som sätter möjligheterna till identifikation på prov.
När det gäller det senare är det bara att tillstå den egna totala okunnigheten. Lite grand blir det som att kika in genom nyckelhålet till en främmande värld. Men även sådant har sina poänger och sin lockelse. Ändå känns det betryggande att hitta någon, som delar ens egen syn på det här med gymnastik med lek och idrott, det som går under betydligt tjusigare namn numera. Cecilia Hagen har en särskild sorts mjuk ironi och självironi som är resolut avväpnande. Till bokens höjdpunkter härvidlag hör en kostelig beskrivning av det egna, vacklande korttidsminnet som trots de bästa föresatser kan leda till att ingenting blir gjort.

Ett par av de allra bästa kapitlen handlar om vänskap och om det egna jobbet som journalist.
Det förstnämnda hör till det bästa jag läst i ämnet och det inbjuder till eftertanke och tar därför lång tid att ta del av. På tal om sitt levebröd stöder sig Cecilia Hagen på vetenskapen, när hon framhåller hur kreativiteten bara ökar med åren och att hon därför inte har någonting emot att stanna kvar tills hon blir 67.
För den som i likhet med författaren är en "lättmotiverad arbetsmyra" är det inte svårt att förstå en sådan inställning till framtiden. Även om, som det också hävdas, tonen hårdnat i medierna under senare år.
Cecilia Hagen har vid det här laget 40 år i branschen och hör till dem som kan blicka tillbaka på den helt osannolika utvecklingen under samma tid från handjagare och elskrivmaskin till dagens bärbara datorer, Internet, e-postraseri och mobiltelefoni. I det avseendet får boken sägas vara en sammanfattning av ett stycke tidningshistoria, som Cecilia Hagen är först med.
Oavsett sådana sidoblickar är det mera än allt annat hennes personliga närvaro i allt hon skriver, i fyndiga iakttagelser, formuleringar och ordval, som ger Kulla Gulla stretar vidare dess helt egna berättarröst, klangfärg och räckvidd oavsett läsarens könstillhörighet. Och i den mån man kan tala om en uppmuntringsfaktor när det gäller böcker, är Cecilia Hagens begåvning och förmåga i det avseendet betydande.

Självbilder med hög uppmuntringsfaktor

Man har roligt i Cecilia Hagens sällskap och hon är en skribent som får hjärtat att smälta, skriver Bo-Ingvar Kollberg apropå det i dag utgivna generationsdokumentet för alla 60-plussare, Kulla Gulla stretar vidare.