Självbelåten jakt på litteraturen

Ibland kan man fråga sig om det behövs ytterligare en självbelåten ungdomsbok om bortglömda böcker med särskilda krafter gömda bakom någon lönndörr i ett hemligt bibliotek som vaktas av en gråhårig finurlig herre. Nu handlar förstås inte Dash och Lilys utmaningsbok om det, utan är mer av en upphottad version. Lite som att ovan nämnda bok möter Gossip Girl möter julkalendern.

Manhattan i juletid: en självgod tonåring som ”hellre umgås med böcker än med människor” fördriver tiden i en berömd bokhandel (Strand Book Store) och stöter plötsligt på en anteckningsbok innehållandes ett slags boklig skattjakt. Ledtrådarna pekar mot en annan självgod tonåring av motsatt kön och snart är  både kurragömmalek och kärlekskaruseller med New York som kuliss.

Ena halvan av kärleksparet är den pretentiöse Dash som tycker om att fundera över ordlistor och språkliga sammansättningar, den andra består av Lily, vars främsta karaktärsdrag är att hon älskar julen och bakar goda kakor. Överlag tycks berättelsen glättig och harmlös som en cupcake, strösslad med boknördiga referenser.

Ändå är det något med denna bok som får mig att vrida mig av obehag, och jag tror att det handlar om detta: Dash och Lilys utmaningsbok utges på förlaget X Publishing som har flera riktigt bra ungdomsböcker på sin lista (bland annat Augustprisvinnaren Skriv om och om igen). Den marknadsförs som en bok för boknördarna, och kommer med stor sannolikhet att omnämnas i en rad bokbloggar. Överlag kan man få intrycket av att detta är en bok som står på den läsande och skrivande ungdomens sida, att den, likt det där hemliga biblioteket, faktiskt erbjuder en underbar värld att fly in i.

Problemet med Dash och Lilys utmaningsbok är att den, förutom att vara förnumstig, samtidigt lyckas med att vara glossig, tom och osympatisk. Letar man mellan bokens rader hittar man förakt för outbildade, förakt för lösaktiga tjejer, förakt för tjejer som inte är oskulder, förakt för tjejer som dricker. De partier som ska vara roliga saknar komisk tajming och de som ska vara känslomässiga upplevs som konstruerade och irriterande.

Det mest hemska som kan hända när man är en tonårig privatskoleelev på Manhattan tycks nämligen vara antingen att ens drömtjej visar sig vara en slampa, eller att ens föräldrar har bestämt sig för att åka BORT över JULEN. Jag blundar och önskar mig en ungdomsbok med patos och politik som ledord i julklapp.

Ytterligare en detalj som kommer att irritera den som faktiskt läser en hel del böcker är att författarna till boken inte har gjort sin research ordentligt.

Såhär kan det låta när Dash funderar djupsinnigt kring alla boknördars favoritförfattare J D Salingers Franny och Zooey: ”jag har alltid varit svag för Franny…Alltså, man ville ju inte att hon skulle bli tillsammans med Lane till slut, eftersom han var en skitstövel, fast inte gummivarianten. Om hon började på Yale till slut ville man att hon skulle bränna ner stället.”

Läs boken! Skriver jag surt i marginalen.