Innan jag fick barn roade jag mig ibland på lediga förmiddagar med att titta på Supernanny på teve. Det var så lätt att fastna i Jo Frosts till barnuppfostran förklädda dokusåpa om familjer där dialog och respektfullt beteende lyste med sin frånvaro. Lika enkelt var det att döma ut föräldrarnas alltmer desperata försök att få ordning på sina ungar som inkonsekventa och misslyckade. Jag blev gång efter annan uppriktigt fascinerad över hur denna supernanny med en sådan till synes enkel metod som ”naughty-step” – en plats där barnet fick sitta och tänka över sina fel, en skamvrå helt enkelt – kunde få sådan stor effekt på familjedynamiken. Och på så kort tid.
Barnen fick lära sig att veta hut, och alla var nöjda och glada. Herregud.
Idag är det pinsamt att se tillbaka på den aningslöshet med vilken jag då såg på barn och barnuppfostran. Jag skulle inte sätta någon av mina ungar på en ”timeout-stol” eller på ett ”naughty-step” om jag så stod under hot. Att jag tyckte det verkade vara en smart och effektiv metod – jag skäms som en hund bara jag tänker på det. Och det har jag alla skäl att göra, skulle förmodligen Lars H. Gustafsson säga om jag frågade honom. Han är barnläkare och en av landets ledande, men i sammanhanget förhållandevis lågmälda, experter på barn, ungdomar och hur vi vuxna handskas med dem. Den senaste i den långa raden av böcker han skrivit heter Växa – inte lyda, och den är väldigt kritisk till såväl Supernanny som de metoder som kommer i dess kölvatten.
Det ska inte stickas under stol med att det finns en viss mättnad på marknaden för böcker om hur vi bör uppfostra våra barn, men eftersom den ena metoden överträffar den andra i dumhet är Lars H. Gustafssons milt resonerande stämma ändå ett välkommet inslag bland de högljudda metodivrarnas. Jag vill genast göra klart att jag inte förnekar att det finns omständigheter utöver de vanliga som kräver särskilda insatser, och definitivt heller inte döma de föräldrar som känt sig nödgade att använda dem, men jag har personligen svårt för allmänna rekommendationer när det gäller både den självutnämnda profeten Anna Wahlgrens sova hela natten-kur och den omtalade femminutersmetoden.
Och att Jesper Juul, som visserligen har en demokratisk syn på barn och uppfostran, får husera fritt som coach i Vi Föräldrar med sina könsstereotypa teorier retar mig så mycket att jag inte längre kan köpa tidningen. Lägg till detta allsköns tyckande om hur kvinnor (för ja, det är främst till kvinnor som råd till föräldrar riktar sig) bör göra med amningen och hur många timmar de kan lämna sina barn på dagis samt ett evigt orerande om vilken förälder som är viktigast för barnet under en viss period. Det är lätt att bli matt. Och rådvill. Att vara förälder är att ständigt befinna sig på gungfly, förmodligen så för resten av livet. Ingen annanstans är det lika viktigt att det blir ”rätt”. Men vad är rätt? Hur gör man egentligen med de här ungarna?
Jag kommer gång på gång på mig själv med att leta efter en metod, en strategi som ska verka förlösande när svåra situationer uppstår med barn. Som om jag hade en rebus att dechiffrera, som om allt skulle falla på plats när jag väl funnit mitt magiska ”Sesam – öppna dig”. Och stora delar av den föräldrahandledning som finns i dagens litteratur och tv-shower handlar också om detta att finna en metod för uppfostran, där ledordet nästan undantagslöst är konsekvens. Varför det? Vad ska jag med en metod till – för att uppnå önskat beteende och lydnad? Och varför är det så livsviktigt att vara konsekvent – när jag faktiskt tycker att det är okej med glass innan middagen vissa dagar och andra inte?
Jag använder inte metoder för att få någon dit jag vill i mitt umgänge med andra vuxna, och i samröre med dem är jag inte heller hundraprocentigt konsekvent (snarare tvärtom). Förutom att det är lite viktigare för barn med trygga och tydliga rutiner, förstår jag inte varför jag skulle behandla dem utifrån principer jag annars aldrig tillämpar.
Lars H. Gustafsson är inte intresserad av metoder – möjligen tillvägagångssätt – och han är inte intresserad av lydnad. Han skriver inte om hur man som vuxen ska göra för att uppnå det beteende man önskar hos sitt barn. Han skriver om vikten av att mötas och växa, och där växandet inte bara sker hos barnet utan också hos föräldern. Det kan verka lite flummigt, och för en person som står frustrerad och svettig i en hall där en tvååring ligger och sparkar och skriker, är förmodligen tanken på att ”växa och mötas” mest en provokation. Åtminstone initialt. Men kanske inte om det är den grundval som man väljer att vila sitt föräldraskap på, kanske inte om man ser till att alltid ha nära till den uppsättning grundläggande värderingar som man förknippar med barnuppfostran. I Växa – inte lyda är det ont om konkreta modeller att arbeta utifrån, men läser man noga och upprepade gånger ser man att Lars H. Gustafsson med alla sina exempel levererar en hållning som alla föräldrar borde eftersträva, fast det är svårt: den som handlar om vänlighet och respekt.
Hans kritik mot Supernannys metoder och idén att man ska bemöta barns ”dåliga” beteende med att avskilja och nonchalera dem, är inte nådig. ”Använd aldrig dessa metoder! De kan skada barn!”, skriver han i en fetstilt varning som sticker ut i en bok som annars är återhållsam med invektiven. Men vad har han då att erbjuda istället? Här finns faktiskt ett och annat konkret, som teorin om att ett barn bygger upp en så kallad ”självets trädgård” och att det är den vuxnas uppgift att agera trädgårdsmästare och vägleda i anläggandet av det som ska bli prunkande täppa. Jag har lite svårt för metaforen, men grundidén är vettig. Likaså är den hustavla som också återfinns på insidan av bokomslaget förnuftig, med åtta konkreta råd om barnuppfostran. Det första ”budordet” lyder ”Tro alltid barnet om gott”, och andra exempel är ”Respektera ditt barns integritet” och ”Läs, berätta och sjung”.
Hela poängen med Lars H. Gustafssons tankar om barnuppfostran är att han sätter stor tillit till att det blir bra om en förälder erbjuder sitt barn kärlek, trygghet och respekt. Att det som kanske verkar abstrakt i själva verket är det som gör att våra ungar växer upp och blir ansvarskännande och självständiga individer – inte konkreta metoder och verktygslådor. Jag håller med och försöker därför, hur svårt det än är, att lägga på minnet hustavlans sjätte råd:
”Ha så få fasta regler som möjligt – men gott om tålamod! Skilj mellan det du vill bestämma, det som barnet ska få bestämma och det som ni ska besluta gemensamt! Låt barnet få göra misstag och lita på att det lär av sina erfarenheter!”
Om man som förälder har rett ut det här för sig själv, är det lättare både att bemöta barnets önskningar och att acceptera sitt eget inkonsekventa beteende. Då kanske man slipper stå där och gapa om något som man bara någon minut senare ska komma på att det egentligen var rätt oviktigt. Då kanske man slipper skämmas som en hund – igen.
Hundar, ja. Mellan dem och barn är det väl inte så stor skillnad? Inte om man får tro en av de nyare uppfostringsmetoderna på intågande, nämligen så kallad klickerträning. Metoden har länge använts på hundar, och går i korthet ut på att med en liten apparat som ger ifrån sig klickljud belöna hundens goda beteende (genom att klicka) och ignorera det dåliga. I en artikel i tidskriften Filter (#12) skriver frilansjournalisten Karin Wallén om fenomenet, och om de svenska klickertränare som nu börjat plädera för och föreläsa om att använda metoden också i barnuppfostran. Med inspiration från den psykologiska behaviorismen växer dessa teorier fram, och det hela ska alltså ske enligt samma princip som för hundar. Bra beteende = klick, dåligt beteende = tystnad och ignorans. Belöna och dressera tills barnet beter sig som du önskar. Metoden används redan i skolor på olika håll i Sverige. Det är osmakligt, och så långt ifrån Lars H. Gustafssons tankar om demokratisk dialog och ömsesidigt växande som man kan hamna. Jag hoppas få se honom smula sönder de vansinniga teorierna snart.
Växa – inte lyda är ingen ögonblickligen uppseendeväckande eller ovanligt välskriven bok, den ger mycket få aha-upplevelser och knappast någon lust att kavla upp ärmarna och sätta igång med projekt barnuppfostran. Men den kryper in under huden och lägger sig där som en påminnelse om hur vi vill att världen ska vara inrättad, på vilka grunder vi vill möta våra medmänniskor och vilken betydelse saker som demokrati, dialog och värdighet har för en människas utveckling. Allt sådant där som vi lägger på minnet när vi ska reflektera över de stora sammanhangen, men som vi tenderar att glömma när det kommer till våra egna ungar.