Shakespeare gånger två

Shakespeare är slitstark och tål det mesta. Ett nytt bevis för det fick jag för en tid sedan då jag såg en uppsättning av Othello som byggde på den i och för sig intressanta idén att låta alla de agerande byta kön.
Med en driven ensemble kunde det blivit något, men nu förlorade sig det goda uppslaget i allehanda buskisartade upptåg och en träaktig prosaöversättning. Men inte tar Shakespeare och hans pjäs skada av det.

Den finns där och väntar på nya uttolkare. Det som väntar är texten. Det är till den varje ny uppsättning måste gå och välja förhållningssätt. Shakespeare skrev förvisso för en levande teaterscen men på samma gång författade han dramatik.
Som dramer är hans skådespel litterära skapelser med retorisk kraft och lyrisk lyster och dessutom bildar de främsta av dem en tät väv av symboler och återkommande nyckelord. Och allt detta bärs av en vers som nära ansluter sig till det talade ordets fria rytmer, men samtidigt ger orden koncentration och skärpa. Inte minst alla sentenser och bevingade ord vittnar om det.
Dessa egenskaper hos Shakespeares texter ställer stora krav på översättarna, men därvidlag är vi svenskar som bekant lyckligt lottade.

Hagbergs klassiska, nu hundrafemtioåriga tolkningar av den samlade dramatiken står sig utmärkt, även om den behöver ses över med jämna mellanrum. Det hindrar inte att flera rivaliserande tolkningar också har stora förtjänster och kan vara nyttiga som korrektiv. Ett exempel på en nytolkning som inkorporerar det bästa och omistliga hos Hagberg är Britt G. Hallqvists Hamlet från 1986.
Denne språkligt så livskraftige Carl August Hagberg (1810-1864), vem var han? Han kunde väl vara värd en levnadsteckning. Så har flera resonerat och nu senast Karin Monié som i dagarna givit ut en biografi med titeln Ord som himlen når - som sig bör ett Shakespearecitat, närmare bestämt från kung Claudius monolog i Hamlet.

Någon brist på källmaterial har Monié inte lidit av. Dagboksanteckningar, privatbrev i massor och skrivelser i tjänsten som professor i Lund, högtidstal och mycket annat har hon plöjt igenom med beundransvärd uthållighet. Att resultatet blivit en smula nedslående kan hon inte rå för.
Detaljerade redogörelser för resor inom landet och på kontinenten täcker områden som flera andra skrivkunniga resenärer skildrat bättre, bland dem Atterbom. Sovring och koncentration hade varit på sin plats.
Med sina drygt 300 sidor hade levnadsteckningen mått väl av det, och en hel del verbala och innehållsliga upprepningar kunde med fördel rensats ut.
Men det är ett synnerligen gediget arbete Monié lägger fram.

Hagberg föddes in i det klerikala och akademiska Sverige och blev själv professor och ledamot av Svenska Akademien - och hamnade därmed i det kvävande nät som heter befordringsintriger med tillhörande sakkunnigutlåtanden och klagoskrifter samt uppvaktande av inflytelserika myndighetspersoner.
Han var väl inte sämre än många andra, då och nu, men den fråga man ställer sig är hur en person som visar sådan språklig briljans och sinne för både humor och djup tragik kunde spilla tid på sådana själlösa skriverier.
Apropå hans språkliga färdigheter ska nämnas att det ingalunda var bara engelska han behärskade. Från början tänkte han sig en bana som klassisk filolog och översatte bland annat ett par komedier av Aristofanes. Han rörde sig även obehindrat på en rad moderna språk. Som person visar han tyvärr få intresseväckande drag.

Man kan bara beklaga att all den hedervärda möda Karin Monié lagt ner givit så mager utdelning.
På en punkt kunde hon gått djupare. Det gäller granskningen av Hagbergs översättningar. Visserligen skrev Nils Molin på sin tid en hel bok om den saken, men det var 1929 och på snart åttio år har det hänt en hel del.
Böcker om Shakespeare finns det i överflöd, för att uttrycka sig milt.
I vilket tusende Bill Bryson hamnar med sin senaste bok är inte gott att säga: På spaning efter William Shakespeare - en kortfattad historik.

Bryson är inte akademiker utan journalist och han skriver utan pretentioner på att komma med något nytt.
Men han sammanfattar lättillgängligt och elegant det lilla man faktiskt vet om Shakespeares liv, ger flera levande bilder av den tidens miljöer och avför en rad på senare år lanserade teorier om den "verklige" upphovsmannen till Shakespeares verk.
Den fnoskiga idén att en viss Edward de Vere, earl av Oxford, skulle vara den dolde författaren har för inte så länge sedan förfäktats i en tjock bok här hemma i Sverige. Bryson anför goda skäl att betrakta teorin som nonsens.
Allt som allt kan På spaning efter William Shakespeare rekommenderas som en utmärkt introduktion till mannen, och gåtan, med detta namn; däremot inte till hans verk, vilket heller inte är författarens avsikt.
Han lyckas för övrigt med konststycket att på en och samma gång vara både vederhäftig och rolig.

Shakespeare gånger två

En biografi om Shake­speareöversättaren Carl August Hagberg och en bok om Shakespeare själv granskas i artikeln av Staffan Bergsten.

En biografi om Shakespeareöversättaren Carl August Hagberg och en bok om Shakespeare själv granskas i artikeln av Staffan Bergsten.